Har ni berättat för barnet, var den kommer ifrån?

Vet inte pappan om att han inte är biologisk pappa? Eller har jag missförstått?

Tror det är lättare om man är ärlig med barnet redan från att hon/han är liten, ex. berätta med hjälp av en bok om hur barn blir till men säg att ibland behöver man lite hjälp och i ert fall var det en snäll man som hjälpte er. Eller att ni så gärna ville ha ett litet barn men det var svårt så ni fick åka och köpa bebisfrön som doktorn hjälpte er att sätta in. Behöver inte bli så stor grej av det om man svarar på barnets nivå. Självklart kommer väl barnet undra vem donatorn är, vi kommer nog säga något i stil med att det var en jättesnäll man som ville hjälpa mamma och pappa som var så ledsna att vi inte fick barn själva, sen kan man berätta det man vet ex. donatorns hårfärg/ögonfärg. Undrar barnet i vilket land donatorn bor kommer vi självklart svara på det och frågar barnet mer är det bara att vara ärlig och säga att man faktiskt inte vet. Barn är inte så komplicerade egentligen, man behöver ofta ge enkla svar för att barn ska vara nöjda, och vet man inte och säger det så kommer barnet troligen vara nöjd med det till nästa gång hon/han undrar och då gör man på samma sätt. Det är ju ändå den barnet växer upp med som kommer vara den riktiga pappan, han som finns med från start och är där när barnet behöver tröstas, plåstras om, äta, leka, sova m.m. Donatorn är ju bara en donator och inget annat. Berättar man däremot när barnet är äldre "Jo föresten är du inte vårt riktiga barn utan kom till genom en donator", det kan nog röra upp långa känslor, ex. som att barnet kanske var oönskat ellersom om det är något ni skäms för och man skäms väl inte för sitt barn?! Låt din sambo smälta det hela, vet hur det känns, det är en chock att få veta, men när den värsta chocken laft sig är det bara att ta nya tag. Sen tror jag att killar generellt inte vill prata lika mkt om det som vi tjejer som vill älta allt och diskutera och vrida och vända på saker. Självklart tror jag att pappan kommer älska barnet lika mkt, vad ska han säga när den lilla kommer och ropar pappa? Det är ju inte bara utseendet som spelar roll, den sociala biten är ju oxå en stor del. Jag har oxå tänkt som du många gånger, men kommit fram till att donator ändå är det rätta för oss, jag kan ju få barn och vill vara med från början, ha ett barn inom mig, bära och föda barnet och vara med från dag 1. Det var inget lätt beslut men diskutera fram och tillbaka med din sambo så kommer ni säkert fram till något. Min sambo var också tveksam till en början men nu vill han lika mkt som mig, målet är ju ändå det viktigaste, sen tar det bara lite längre tid för vissa och är lite svårare. Men tror oxå man måste ta hand om förhållandet under tiden och inte sluta leva under alla utredningar och undersökningar. Vi har gjort allt tillsammans och pratat mkt under resans gång och det har stärkt oss som par. Jag har oxå hunnit få fast anställning och vi har hunnit köpa hus, allt det kanskeninte hade hänt om vi fått barn. Vi vill verkligen ha barn och allt det där kan man oxå få senare självklart, men min poäng var bara att ge inte upp, fortsätt leva och rusta er under tiden, när man väl får barnet imsina händer sen har man kanske inte ork och tid eller råd med sånt.