jag vill bli mamma...

Jag har redan mamma, my sleeping Angel. Den 16 april 2014, fick jag föda dött barn, min lille prins Jacob, levde bara 38v. i min mage. Jag vet att han finns, känner honom varje dag, längtar otroligt mycket. Den värsta dagen i mitt liv, vi var på väg till förlossningen, vi var så glada, vi tänkte om bara några timmar kommer vi bli föräldrar. Onsdag kl. 14:05, sjuksköterska kan inte hitta puls, sa, "Jag kommer strax med ultraljudet" Kom läkare och började känna på min mage.
Kanske efter några sekunder, vi fick höra "Barnet är dött". Jag bara skrek, fick grät... kan inte beskriva vad som hände med mig. På engång fick jag spruta med oxytocin, efter några timmar födde min älskade son, fick inte höra hans "första skrek", grät, jag hörde bara mig. Vi ville se honom, fick hålla honom, var så sweet, han bara sov... svårt att beskriva vad som hände. Jag kunde inte säga "bye" Jag kommer aldrig se honom. kommer aldrig höra "mamma".......
Tiden går, man måste komma upp även om jag har inte lust, Ibland jag kan inte, vill bara grät och skrika på alla som jag träffar. Ibland är ok, försöker le..
Jag bor i usa och tänker komma till Sverige och planera nästa barn. Här var jag missnöjd med vården. Under graviditeten fick jag träffa olika läkare varje besök. Jag kände att de bryr sig inte om min bebisen. Deras systemet är sjuk... Två gånger fick jag gå på ultraljudet. Första gången v.14, allt var ok. andra gången (var tvungen att bråka om nästa gång) var v26 allt var ok... Efter vecka 30. fick jag besök hos läkare varannan vecka, efter vecka 34. - varje vecka. Läkare lyssnar på hjärta och mäter. Jag märkte från kanske v. 33-34- att min mage växer inte. Frågade läkaren, hon svarade, "du går med kurvan, allt ser jättebra ut" Jag tänkte ok, hon är läkare, vet bättre än jag. Cirka v 34-35 bad jag om nästa ultraljudet. Annan läkare svarade, "Allt är ok, du stressar dig själv!" "du behöver inte gå!" fick inte gå... sista veckorna han rörde sig lite, sprang till vårdcentralen, de var arga på mig. Visade hur perfekt hans hjärta slår, efter fick höra "du stressar dig! lugna ner!".... Min sons hjärta slutade slå... i min mage....  Jag fick veta att min moderkakan hade blodproppar, Obduktion visade att började det hända cirka v. 32. Min son var döende varje dag... Jag är så arg på mig,, littade på de. Obduktionsrapport visade inte genetiska sjukdomar. Den 23 juli fick jag träffa high risk doctor, en professor. Han sa "om du känner dig ok, du kan tänka om nästa barn, nu kan vi bättre hand om dig" Jag frågade honom. " kan man tidigare upptäcka det" han ville inte svara. Vi vill komma tillbaka i Sverige, jag var inte alls gravid i Sverige. Hur ser det ut, man träffar bara barnorska? träffar läkare? ultraljudet? Jag vill inte förlora andra barn. Vet att nästa graviditeten blir hemskt, jag blir rädd hela tiden, vet inte om jag orkar.. men vill göra allt att blir mamma...