Hjälp, jag har ingen att prata med om min ointresserade sambo som jag kanske hade haft det bättre utan!?!?!
Hej.
Jag är 30 år och bor tillsammans med min sambo och vår son som är snart 4 år gammal. Dessutom är jag gravid med vårt andra barn och är i vecka 22. Detta var inte riktigt planerat.
Min sambo som jag levt tillsammans med i 8 år nu är så fruktansvärt tråkig. Han tar livslusten ifrån mig totalt. När jag är hemma själv med min son på dagarna så känns det rätt så trevligt men när han kommer hem så blir jag ledsen inombords och känner inte för att göra något längre. Han är en person som nästan aldrig vill hitta på något, när vi hade semester tillsammans nyligen ville han inte planera något utan ville ta dagen som den kommer. Vi åkte ut och handlade på ett stort köpcentrum den första dagen på semestern och det var något stort för honom. När vi hade gjort det så tyckte han att han måste ha en dag att ta igen sig på soffan framför tv:n. Så det var bara att ställa in sig på att om vi skulle göra något en dag så måste han ha en dag framför tv:n sedan. KUL :(
När vår son går och lägger sig på kvällen sätter sig sambon framför datorn och spelar till halv 12 på natten, jag får alltså spendera kvällen själv och se på film eller något. Detta tycker jag är okej ibland. Klart att man ska göra saker var för sig. Men han gör så här varje kväll. Jag har sagt till honom att jag inte tycker att det känns så roligt att han alltid flyr från mig.
Saken blir inte bättre av att min graviditet tagit min sexlust helt och hållet ifrån mig, annars har vi ju det gemensamt någon gång ibland (även om vårt sexliv är långt ifrån bra)
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Livet som ensamstående skrämmer mig något fruktansvärt. Jag intalar mig att jag har ju det ändå rätt så bra. Kanske man ska nöja sig med att ha ett vänskapligt förhållande och leva tillsammans som det är och inte säga så mycket? Men ibland så saknar jag kärleken något fruktansvärt. Jag skulle aldrig kunna vara otrogen mot min sambo men tanken finns där ofta för mig. Men det får stanna som drömmar, så lågt vill jag aldrig sjunka.
Jag ligger ofta uppe och grubblar på nätterna om hur livet skulle kunna vara, är gräset verkligen grönare på andra sidan... Jag vet ju iallafall var jag har min sambo (framför datorn)
Min sambo kan absolut inte prata om känslor och har aldrig kunnat det. Det finns inte i hans värld att gå till en psykolog eller något. Jag har försökt att övertala honom att gå till någon sorts familjerådgivning men det går inte.
Jag har absolut ingen som jag kan prata med om detta. Jag skäms och skyller problemen på mig själv. Jag är alltid orolig och gör allt för att han ska va nöjd och kommer på mig själv ibland att be om ursäkt för att jag inpincip existerar.
Det finns säkert massor mer som jag skulle kunna skriva men då lär jag väl aldrig få någon att prata med. Detta skulle kunna bli långt.
han var snäll och omtänksam och brydde sig om mig. Det första året kom han alltid hem med blommor till mig och visade att han älskade mig. Men det försvann sen och nu finns inte en tillstymmelse till romantik kvar. 
han var snäll och omtänksam och brydde sig om mig. Det första året kom han alltid hem med blommor till mig och visade att han älskade mig. Men det försvann sen och nu finns inte en tillstymmelse till romantik kvar.