Stor lycka blev svår sorg

Jag vet inte vad jag ska säga mer än att beklaga sorgen :( Låt sorgen ta sin tid och tillåt dig själv att sörja.

Det sägs att tiden läker alla sår och det tror jag att det gör men kanske inte till 100 % sorgen kommer alltid finnas där men kommer minska undan för undan.

Beklagar verkligen sorgen och ta hand om dig och barnen 

Jag beklagar din sorg!

Finns det inte stödföreningar till människor i sorg där ni bor. Ofta genom kyrkan?

Kolla annars på nätet så kanske det finns tips där, i trakten av där du bor.

Hur gamla är barnen? De kanske också är i behov av att tala med någon utomstående och professionell?

Kan du få stöd i vänner/ släktingar/ grannar i alla fall med det praktiska i vardagen för en tid framöver?

Tack!

Jag söker forum, men hittar inget i ämnet. Stöd av förening i närheten verkar inte finnas. Man är så ensam i denna sorts sorg. Att vara ung änka. Kvar med raserade drömmar och planer på åtminstone 30-40 år till tillsammans. Mina barn är 7 & 10. Jag har stöd. Men man vill ibland bara skriva med dem i liknande situation som inte är så nära. De nära krisar ju de med.

Beklagar ts. 

Det finns en förening som heter VIMIL (vi som mist någon mitt i livet). Kanske kan du få stöd och hjälp där? Vad jag förstår så kan man få prata med andra som är eller har varit i samma situation. 

Hej!

Jag förlorade min fästman i mars under väldigt dramatiska omständigheter. Vi har 4 barn mellan 2-16 år.

Livet blir aldrig detsamma igen och det är väldigt tunga dagar. Mycket sorg och saknad. Orättvisan o maktlösheten gör så ont.

Saknaden tomheten.

Har bra stöd runt mig och barnen. Både från kyrkan och vc.

Inboxa mig gärna.

För mig blev det bara värre efter begravningen och sedan urnsättningen. Allt känns så overkligt-man kan väl inte bara dö utan att få säga adjö.

Kram

Jag beklagar djupt.. Finns inte ord :(

Mina tankar finns hos dig i sorgens stund 

Jag miste min sambo på liknande sätt för 2 år sedan. Den första tiden som du nu går igenom går inte att med ord beskriva. För att ta dig igenom den måste du tillåta dig att sörja, på ditt sätt. Var inte rädd att be om hjälp. Du kommer att märka att det finns väldigt många snälla, omtänksamma och hjälpsamma människor runt dig, så låt dem hjälpa dig.

Trots att du kanske inte tror mig, kan jag tala om att du är stark, mycket stark.

Jag var äldre när min pappa dog. 16 år. Det jag kan råda dig till är att du har en samtalskontakt. Där du kan prata utan att känna att du måste ge något tillbaka. Min mamms hade inte det och då blev det lätt att hon ofrivilligt pratade mer med oss och det var vi inte mogna för.

Beklagar sorgen. Kan inte för mitt liv förstå vad du går igenom! Kram

Här kan du läsa om hur en annan tjej har det:
www.smebacksbarn.se/

Det enda jag kan säga är att sånt här tar tid... och olika lång tid för olika personer... Stor kram till dig och dina barn!

Tack för alla fina ord och tips. Det har varit jobbiga dagar och nätter. Men idag var det äntligen något lättare. Jag njuter av känslan och hoppet att det kan finnas fler lättare dagar. Kram

Herregud, sånt här är tufft att läsa. Styrkekramar!

Jan

Beklagar sorgen!

Min man gick också bort hastigt. Första tiden minns jag knappt något av. Det tog ungefär ett år innan jag slutade gråta flera gånger varje dag. Folk säger att man tar en dag i taget, jag tog 5 minuter i taget.

Mitt barn och jag var tillsammans dygnet runt, vi sov tillsammans, hade inga stängda dörrar. Efter några veckor skolade jag in barnet på dagis igen. Vårt barn har fortfarande stort trygghetsbehov och behöver mycket närhet, har svårt att lita på att mamma kommer tillbaka.

Men ändå går det ganska ok nu. Jag har försökt få vara med i någon sorgegrupp, men inte fått tag i någon där jag kunnat gå. Tog kontakt med en förening som aldrig hörde av sig tillbaka efter en kort kontakt.

Har ingen i min närhet som varit i samma situation. Jag har heller inte aktivt bearbetat. Jag tror tiden är det enda som hjälper. Kanske kommer jag framöver aktivt bearbeta händelsen men inte nu. Som någon sa - Du har ju fullt upp av att vara en bra mamma.

Jag har aldrig blivit mig själv igen, inte som jag då var. Men börjar så smått upptäcka vem  jag är, vad jag vill. Men det går långsamt.

Hör av dig om du vill.

Beklagar verkligen vad du går igenom och jag vet inte hur det känns att mista en livspartner. Jag har däremot mist mina båda föräldrar och ingen av dem var i någon hög ålder. Uttrycket som så många säger att när begravningen är över blir lättare stämmer inte.Det gör det inte för mig i alla fall. Enda som är bra att begravningen är över att jag inte behövde oroa mig för hur den dagen skulle bli något mer. Du och dina barn måste hitta på nya saker att göra. Tänk på vad din man hade tyckt du skulle göra kanske...  Ibland hjälper tanken för mig att jag tror att mina föräldrar hade velat att jag skulle må bra. Nu har du ju förlorat din livspartner och det skiljer väl sig mot att mista sin mamma o pappa. Men att mista någon nära är hårt oavsett vem det nu än är...

Hej alla,

Jag vet att vi är många unga som har förlorat sin man, fru eller partner. Det finns en grupp på Facebook som heter Vargtimmen. En grupp för dig som har den där sorgen som alltid bara finns där, oavsett vad man gör eller var man är. 

För även om man själv fortfarande lever så minns man rösten och beröringen, allt som delades. Man minns självklarheterna i vardagen och drömmarna som var gemensamma. Och man undrar hur allt hade varit om det inte hade blivit som det blev.
Så står man plötsligt där med den där ensamheten och sorgen som kan vara så svår att förklara.

Kanske kan vi göra det lättare för varandra här, genom att beskriva, prata om, dela. Eller bara genom att läsa andras berättelser och känna igen sig. Jag vet inte. Jag vet bara att jag har saknat någon att prata med som förstår.

Låt mig börja med att berätta min historia.
Jag träffade Jonas på en resa som vi gjorde gemensamt, men från början inte ihop. Han var stark och glad och snäll. Han är mitt enda exempel på kärlek vid första ögonkastet eftersom det var precis då, första gången våra blickar möttes, som jag visste att vi två skulle kunna bli något riktigt fint tillsammans.
Redan innan vi varit tillsammans ett halvår blev han sjuk och fick diagnosen tjocktarmscancer. Tio månader senare var han död.

I början på behandlingen gick det åt rätt håll och vi fick någon form av hopp om att det kanske skulle ordna sig ändå, trots cancer på många ställen i kroppen. Vi planerade mycket för framtiden, förlovade oss, letade efter hus. Jonas klagade väldigt lite på smärtor och ångest även om jag vet att han hade båda delarna ? ofta och intensivt. Och ganska snart visade det sig att det plötsligt vänt. Han blev sämre och sämre och han blev inlagd på sjukhuset. Där gifte vi oss nio dagar innan han dog. Där bestämde vi oss också för att försöka skaffa barn ihop. Det kändes så självklart där och då, att vad som än hände med honom så skulle allt bli lite bättre med ett litet spår kvar av honom här hos mig.
Den näst sista januari placerades ett litet liv inne i mig och dagen efter dog Jonas. Kvar finns jag och vår son.

Vill ni berätta er nu?

Om ni vill, gå till Facebook och sök på Vargtimmen, jag godkänner er självklart.

/Annika - Vargtimmen

Hej

Jag beklagar verkligen sorgen.

Jag förstår till viss del vad du går igenom , men man kan aldrig jämföra sorg.

Min man dog den 12 maj i år efter att ha kämpat mot cancer i 9månader.

Vi har två barn, snart 8 och 12 år gamla.

Han var min första kärlek, den 3 november skulle vi firat 25 år tillsammans. Vi blev tillsammans på gymnasiet.

Chockad står man kvar och får ta reda på spillrorna samtidigt som man bara vill lägga sig ner och bara gråta.

Men begravning ska planeras, bouppteckning ska göras, prenumerationer avslutas, överförmyndare kontaktas (helt plötsligt blir man ifrågasatt som förälder av en myndighet...), gräset ska klippas, maten handlas och tillagas, det ska tvättas. Utöver det ska man även finnas där i barnens sorg som ett stöd, och dessutom försöka fixa jobbet...

Jag blir förbannad när jag tänker på att en människa i sorg förväntas ta alla dessa kontakter med olika instanser.

Det som tog mig hårdast var när försäljare ringde och frågade efter min man, då visste jag knappt vad jag skulle svara.

Jag lider med alla som tvingas gå igenom detta.

Det är fan inte rättvist och karma finns inte!

Kram på dig!