Vad kan begära av bonus?

man kan inte förvänta sig något annat än att bonusföräldern är hövlig, beter sig som folk och följer dom givna uppfostringsreglerna som redan finns i huset.  

Man kan aldrig ställa krav på en bonusförälder - allt som sker av en bonusförälder sker på frivillig basis. 

Visst kan du prata med honom och säga att du förväntar dig vissa saker av honom som inbegriper dina barn och att det är en förutsättning för att ert förhållande ska fungera, men du kan inte tvinga honom.  

Min spontana reaktion då jag läser din text är två saker. Nr 1 - du flyttar in o hans ena barn flyttar ut???? ehe??? ursäkta, är det inte nåt som är aningen fel här i denhär tanken? Man ska väl aldrig flytta in hos en karl om dennas barn då beslutar sig att flytta ut??? den ekvationen kommer aldrig att bli rättt i slutändan. Nr 2 - ni verkar ha flyttat ihop för fort då ni inte känner varandra bättre än så där - hur kan du flytta in med en karl du märker inte har rätta intresset för dina barn? Det slutar inte heller aldrig bra. Ursäkta om jag verkar negativ nu just men efter femton år i nyfamilj har jag lärt mig ett o annat. Ni står inte riktigt på den bästa grunden om man säger så. En bebis dit i pyttipannan ännu så har ni det optimala kaoset för att ingen ska ha det bra. Det är största misstaget nyfamiljer gör i dagens samhälle är att dom skaffar "den gulliga gemensamma bebisen som föreeenar" innan alla hittat sin plats o alla mår bra.

jag skulle aldrig starta upp en ny familj med någon som uppenbart inte har samma syn på familjens barn som jag själv har. 

när det är barn inblandat kan man aldrig ta något för givet, man måste SE att saker o ting fungerar som det är tänkt och att det fungerar under en längre tid och inte bara när första månaderna när man är nyförälskade. Vissa saker har man en tendens att se genom fingrarna med när man är nykär och nyss träffats - men efter ett halvår med samma beteende och inget förändrats då bör man sätta sig ner och fundera vad som är felet. 

Ni bor ihop och han verkar inte anstränga sig och han verkar inte ta åt sig av vad du säger. Alltså har ni ett stort  problem där.  Antingen får du sparka honom i baken och sätta ner foten att det här är inget du accepterar - och skördar den konsekvensen det kan innebära. Eller så accepterar du hur läget är men också får finna dig i att det här är vad du får. 

Jag och min mans barn är ungefär som om vi kommer från olika planeter. Vi småpratar när vi träffas, men har egentligen inte så där himla mycket att tillföra varann.
Men nu träffas vi inte så ofta utan det faller sig rätt naturligt att vi är som ytliga bekanta.

Du får väl prata både med dina barn och med din sambo, men det är ju så att vissa klickar, men andra inte. Gör varken han eller dina barn en större affär av det, utan är nöjda med den relation dom har. Så får du utgå från hur du själv trivs i förhållandet.

Å vad jag önskar alla kunde ta till sig detta....

Det nyfiken gul sa :D

Bara för att du är på ett visst sätt som bonusförälder så kan du inte förvänta sig att han skall vara likadan. Vill du gå på matcher - gå på matcher, men du kan liksom inte tvinga ngn annan att göra det. Så länge han är trevlig mot den o behandlar den bra så är det faktiskt allt du kan begära av honom. Är det så att du inte kan leva med ngn som är såpass oengagerad i dina barn så har du valet att prata med honom och se om han är på ditt spår - är han inte det är de andra alternativen

1. Fortsätt ha det som det är.

2. Bli särbo.

3. Gör slut.

Man har rätt att ha krav på människorna man bor med, att önska att de var på ett visst sätt. Men om de kraven och önskningarna är mer än vad personen man bor med är villig att ge så har man ingen rätt att tvinga dem. Då är det ens eget val vad man vill göra istället.

Tack för det ni delger mig. Intressanta synpunkter. Vi var tillsammans 1.5 år innan vi flyttade ihop. Att hans ena flyttar ut gjorde hon inte klart el klart o klart hon flyttade en dag utan att prata med sin pappa. Och tanken var att vi alla skulle bo ihop. Något kärleksbarn är det inte tal om. Problematiken är att han var inte så tydlig som han är nu. Mina är bullriga vill prata och vara med. Hans minsta går in på rummet och spelar tv-spel. Jag gillar att vara med mina barn. Medans han suckar när dom är med. Jag tycker att retar man sig på bonusbarnen kan man knipa men det gör inte han. Säger jag något så tar det hus i hel.... ja vi är jätte olika och jag är i tanken att bara strunta i det. Därför undrar jag vad man kan förvänta sig och om man ska göra det.

tja.. frågan är väl om familjen fungerar utan att han måste engagera sig på samma sätt som du gör?

alla är vi olika.  Till och med biologiska föräldrar i samma familj kan ha precis som du beskriver, en är jätteentusiastisk och engagerad och kör hit och dit och har hur roligt som helst medans den andra föräldern i princip tycker att barnen är i vägen...  
Det handlar ju egentligen inte om att få familjen att bli en exemplarisk familj utan att få den att fungera. 

kan ni respektera varandra och varandas olikheter som förälder? Kan ni få detta att fungera med hjälp av respekt och acceptans? 

Vissa bitar får man kanske se som ett drömscenario och andra bitar kan man absolut jobba på. 

Så kanske det till sist handlar om att du inte får som du vill - utan ni får jämka för att få en fungerande familj. 

Så upplever jag att det oftast är. Den ena föräldern skjutsar hit och dit, och den andre är inte speciellt intresserad av sport eller vad det nu är.

Möjligtvis har jag höga krav. Men min önskan är ändå att han ska vilja vara med mina på det sätt som jag är med hans barn.

självklart kan du ha en önskan om att ni ska vara jämlika föräldrar - det vill väl alla föräldrar by the way. Men verkligheten ser ju oftast helt annorlunda ut.  Som jag sa tidigare, det finns även biologiska föräldrar som kräks på sina barns aktiviteter och verkligen inte vill vare sig leka eller engagera sig i dom - men dom kan vara jäkligt bra föräldrar ändå ska påpekas.  Och det är väl ändå det viktigaste? 

Önska och hoppas kan man göra givetvis och hålla diskussionen igång, självklart. Men du kan aldrig kräva något. 

Däremot får ni som sagt prata om saken, jämka, kompromissa och se vad ni kan göra åt saken. 

Och jag tror att du måste sluta tänka på att få det som du vill ha det - ni är en familj.  Då måste alla få komma till tals. Barnen likväl som din sambo måste också få göra sin röst hörd och säga hur dom vill ha det och så får ni ta ett beslut utifrån vad alla vill helt enkelt.   Det är aldrig en enskild individ som ska ha sin vilja igenom eller måste få hävda sin rätt. Det funkar inte så helt enkelt.  För då får ni snart problem. 

Plus en på den ;)

I en kärnfamilj så investerar man i sitt eget barn, även om man är den enda föräldern som skjutsar och är intresserad av aktiviteten.

I en sammansatt familj så rubbas jämvikten om den ena investerar mer än den andre i varandras barn. Så jag förstår känslan av att ts vill ha igen samma som hon själv ger.

Om man nu är så olika så finns det egentligen bara två saker man kan göra. Antingen backa och inte satsa mer på den andres barn, än vad han satsar på ts barn.
Eller försöka hitta en partner som har samma grundinställning som ts själv har.

För förhållandet är ju inte bra om en person känner sig utnyttjad, eller känner att hen inte får något igen för investerad tid, pengar eller vad det än gäller.

Kom ihåg att det är du själv som vill göra detta frivilligt. Det kan aldrig bli din sambos "fel" att han inte gör som du gör.  För du väljer det för att du tycker det är roligt. Han har tydligen inte samma åsikt i frågan men det betyder inte att du har rätt och han har fel. 

Har det varit tvärtom har nog du varit den som gnällt över att han är för engagerad och aldrig hemma och du gnäller över att han inte tar ansvar över hemmets uppgifter och bara smiter iväg på roligheter medan du får göra allt hemma osv...

tänk ur fler perspektiv...   Han gör inte fel bara för att du väljer att vara superengagerad. 

sen kan man ju se det så här också.

Att investera i sina barn kan ju betyda så mycket mera än att vara den som skjutsar, hejar på matcher och tvättar lagtröjor.  

Ts sambo kanske visst investerar i familjens barn men kanske gör det på ett helt annat sätt och kanske på ett sätt som ts inte ens är medveten om...  

Nu vet inte jag hur det ser ut för övrigt i ts familj - det här med skjutsandet är ju en ganska tydlig och synlig sak men det kanske faktiskt händer andra saker i familjen som sambon är den drivande i och som Ts kanske inte ser eller inte är intresserad av. 

jag är både bio och bonusförälder och likaså min man - och vi är engagerade på olika sätt i varandras barn men vi skulle aldrig komma på tanken att gnälla över den andras "brist" på intresse om man nu utgår ifrån sig själv. Min man och jag engagerar oss på olika nivåer och olika sätt.  Båda gör lika rätt.  

Sen får man inte heller glömma att det finns många föräldrar vare sig dom är bio eller bonus som känner sig överflödiga i sin egen familj.  Där olika intressen och engagemang gör att vissa familjemedlemmar blir undanskuffade , dom har ingen chans att ta sig in och skapa egna möjligheter med barnen för att det redan är fullt i almanackan. Det är matcher, träningar, läxor, utflykter, hemmapyssel, kompisar osv vecka ut och vecka in och det finns liksom inget utrymme för att kliva in och hitta på nya saker och väcka ett engagemang och intresse.  Samtidigt som det finns en partner som anklagar en för att inte vara intresserad...  

Om det nu är så att ts sambo inte klickar med barnen och har svårt att känna sig engagerad så får man ju hjälpas åt och hitta en lösning men att envist hävda att sambon är den felande då tycker jag att man faktiskt ska backa och hejda sig. Det är inte säkert att Ts per automatik är den som har rätt här...

Du skriver många vettiga punkter. Jag hoppas ts läser och tänker igenom dem, och sen sätter sig med sambon och pratar igenom situationen utan att va anklagande.

Men tyvärr så som jag upplevt det, så finns det ofta inga mellanlägen i en sammansatt familj, utan saker drivs till sin spets direkt. 

Jag får också de vibbarna, att de har haft för bråttom att flytta ihop och barnen inte känner varandra.
Och vad man kan kräva, att personen är juste och trevlig

Åter igen vad skönt att få synen på hur det funkar i andra nyfamiljer. Barnens relation med varandra är jättebra. Den funkar fast att de är olika. Trots att det gått 2 år sedan vi flyttade ihop och det var ett beslut gemensamt från både vuxna och barn så är inte vi vuxna på samma plan. Jättetråkigt för vi har det bra tillsammans när vi är själva. Men när barnen är här så blir det konflikter. Och jag vet om att det är bara jag som kan bestämma hur jag vill ha det.

vad är det som gör att det blir konflikter? Och mellan vilka blir det konflikter? 

Även i vår familj har vi dragits med konflikter , det får man räkna med i en styv/bio-familj men hur man löser det beror ju helt på vad det är för sorts konflikter. 

Ex att mina drar runt för mycket går ut och in flera gånger och om dom ropar flera ggr på mig. Slår igen dörren. El att de pratar mycket vid bordet när vi äter. Han är lättstressad och mina pratar lite fort. De har inte ett superhögt tempo men över normalt svårt att förklara. Men då kan han sucka och himla med ögonen och då går jag igång och blir irriterad och sen är det igång. Då blir det mycket annat oxå.