Normalt att det tar tid att förstå att någon är död?

Ja, för vissa kommer det direkt och för andra så kan det ta månader innan sorgen och gråten kommer.
Det är bara att slappna av och låta det komma, när än det kommer.

För mig tog det ca 5 månader innan jag sörjde att min farmor gått bort.

Det är nog vanligt. En nära släkting till mig gick bort för ett par år sedan. Vi hade väldigt mycket kontakt när jag växte upp men efter att jag flyttade till andra sidan sverige så hördes vi inte så mycket. Det tog kanske ett halvår innan jag tog bort personen från gästlistan till mitt bröllop, kanske ett år innan jag tog bort numret från mobilen osv. Tanken slår mig fortfarande ibland att "justja, jag kan inte hälsa på henne när jag åker förbi där..." och jag har nog fortfarande inte helt kopplat det.. 

Ja det är normalt. Fastän jag har varit på begravningen fattar jag fortfarande inte att han är borta. Jag vet det, men det känns så avlägset.

Jag har fortfarande inte riktigt förstått att min mormor är död. Hon dog i januari förra året

Men varje gång jag åker hem så hinner jag tänka tanken att åka och hälsa på henne. Sen kommer jag på att nej, jag just det.

Hon hade afasi och kunde inte prata dom sista tio åren av sitt liv så jag pratade ju aldrig med henne i telefonen liksom. Så vi sågs vid dom få tillfällen jag var och hälsade på mina föräldrar dom sista åren.

Var upp på begravningen men för mig var det helt overkligt. Mamma och hennes syskon och många av mina kusiner såg mormor som död. Det gjorde inte jag eftersom jag bor så långt därifrån. Och på själva begravningen så var kistan täckt av ett stort "täcke" med lite blommor på. Så jag såg inte ens kistan vilket gjorde det hela ännu mer overkligt på något sätt.

Så jag förstår din känsla.

Men sörjt har jag redan gjort. Och det var jag i stort sett färdig med redan när hon dog. Iom att hon varit sjuk så länge och inte alls var samma gamla mormor som jag lärt känna liksom. Så själva sörjandet det är redan över.

Det kan ta lång tid innan det "går in på riktigt", även om man egentligen vet så går det inte in på "djupet".

Sjuka är ni som säger min farmor dog bla bla då har man inte känt hur de är att förlora någon på riktigt

När min pappa gick bort kändes det så. Detta trots att jag planerade hans begravning ensam och tömde bostaden etc. Efter begravningen tog det ytterligare några månader innan jag verkligen kunde ta till mig att han är borta f ö r a l l t i d och aldrig kommer tillbaka. Det gjorde liksom för ont att förstå och jag behövde lång tid på mig att lära mig acceptera hur länge "aldrig mer" och "föralltid" är. För det är en väldigt lång tid. Är bara 30 år och har (för hoppningsvis) hela livet framför mig. Ett långt liv utan någon som betyder mycket känns hårt. Och det gör ont!

Ge det tid, dina känslor är helt normala. Tids nog kommer insikten, och med insikten kommer sorgen. Efter att du bearbetat den går det att sakta men säkert bygga upp livet igen och på något vis tar man sig vidare.

Beklagar din stora förlust <3

Kram, Lia