Varför är min identitet osynlig?

Alla är osynliga och nedvärderas i den här världen, det är bara att börja spela med eller slå tillbaka. Fast skillnaden mellan dom två kan vara väldigt fin.

Ja, jag vill slå tillbaka. Vet bara inte hur. Har en förmåga att ge upp med allt jag tar mig an dock. Vill inte göra det med det här. Så svårt när de som är närmast en inte tar en på allvar, svårt att hitta motivation då. De vänner som faktiskt nickar med när jag förklarar för dem har en slags hopplös blick i ögonen som om de vet att jag kommer att misslyckas. Det är väldigt få som uppmuntrar mig och jag vet inte hur stark jag är när det väl kommer till kritan.

Det går inte riktigt att misslyckas, antingen har man det i sig eller så har man det inte. Har man det inte i sig så är det bara ett tecken på att man faktiskt klarar av att leva i den här världen. Så det finns liksom ingen förlust i det hela. Man har redan förlorat, man kan inte förlora en gång till.

Börja med att sluta fundera över saker som kropp och kön, din kropp är bara ett stycke kött som har en funktion. Att transportera ditt medvetande.Ut över det saknar den värde.

Tack för svaren. Jag brukar tänka utanför kropp och kön, det är bara det att andra inte gör det, vilket försvårar mitt mål. Men jag ska kämpa vidare. Jag har två val framför mig tror jag (finns säkert ett tredje). Det ena är att fortsätta som jag gjort och försöka hitta ett sätt att försona min klädstil med den kropp jag har och sen använda kroppen som jag vill och inte som andra vill. Det andra sättet är att genomgå den förändringar som skulle underlätta väldigt många praktiska saker men också ge mig självförstroende samtidigt som jag uppmuntrar andra att använda sina kroppar och göra med dem som dem vill. I det andra fallet blir uppdraget att övertyga den som bestämmer om jag får göra de förändringarna att jag förtjänar det även om jag inte stämmer överens med de kriterier de har. En uppgift som kommer att ta en lång tid. Väljer jag väg nummer ett kommer mitt första problem vara mitt sista, att ta av sig tröjan med ett straight face. Vilken väg jag än väljer så kommer jag att få utstå väldigt mycket psykisk påfrestning från alla jag möter. Men värst är nog familjen, dem jag faktiskt lyssnar på ibland, eftersom det är dem jag har närmast hjärtat.

Men varför bryr du dig ens vad andra tycker?
En bra regel att gå efter är att de flesta människor skulle aldrig anstränga sig det minsta för att hjälpa dig, därför finns det ingen anledning att bry sig sig om vad de tycker om saker och ting. 99 av 100 som dessutom uttrycker saker gör det inte för att de verkligen tycker det heller utan för att de vill visa makt. Så det spelar ingen roll vilka kriterier du uppfyller, vill dom attackera dig så kommer de hitta ett sätt.
Attackerar någon dig så är det ett problem just för att de väljer att attackera, inte vad de säger eller gör. Det måste du agera på. Lära dig att utveckla metoder för att agera mot attacker.

Det känns som att ditt problem är att du förhåller dig så mycket till andra människor.

Det är nog sant att jag förhåller mig till andra människor. Det kan ha att göra med att jag har haft svårt att stå på egna ben och nu gör ett försök att ta ännu mera plats. Vad gäller attacker är jag väl lite feg helt enkelt, jag måste ställa om från defensiv till offensiv för att lyckas. Men en sån förändring sker inte över natt. Tills dess behöver jag stöd från andra helt enkelt, jag kan inte bara slå av och på en knapp. Det är liksom en process. Men du har rätt i att jag måste agera nu. Mitt problem är att jag inte vet vad jag ska agera för, vilken väg som jag helst vill ta.

Du är människa, du har inget stöd från någon annan. Desto tidigare du lär dig och accepterar det desto tidigare blir du fri.

Googla lite på termen Agender och se om det är något du kan känna igen dig i.