Varför kan jag inte springa tillbaka?

Jag är så ledsen just nu :´(

Jag hör den ständigt i mitt huvud, "Right here, right now" av Fatboy Slim, och den ger mig en känsla av att vilja springa tillbaka i tiden. Tillbaka till i tisdags. Det var då vi avlivade vår katt. Jag känner mig som en svikare. Jag vill springa tillbaka till innan min sambo åkte iväg med henne till veterinären och be honom att inte göra det. Eller springa in på veterinärmottagningen och slita tag i henne och springa därifrån. Men det är för sent. Hon är död. Jag får upp bilder i huvudet av hur hon ligger/sitter på olika ställen i lägenheten, tex bredvid mig i soffan eller vid matskålarna. Jag hör hennes krafsanden i kattlådan. Jag vill så gärna springa tillbaka och bara krama om henne hårt och ta med henne därifrån. Jag vet att det var bäst att hon fick dö. Det känns bara så fruktansvärt tomt... Och det känns hopplöst att jag inget kan göra...

Sambon berättade efteråt hur avlivningen gått till. Jag har läst lite på nätet, och det stämmer överens med det han berättat, så inget verkar ha skett på ett konstigt sätt. Jag kan bara inte få bort tankar på att hon kanske förstod att hon skulle dö, och ville fly därifrån, låg och hade panik, men kunde inte göra något eftersom hon fått lugnande. Att hon var helt medveten om vad som skedde, och därför led in i det sista.

Jag ville bara skriva av mig, ni får gärna kommentera om ni vill.

Chrysabelle

Äldre 13 Jul 18:35

#1

Varför avlivade ni katten?

Anonym (Sorgsen) Trådstartaren

Äldre 13 Jul 22:26

#2

Hon verkade inte må bra. Det verkade som att hon var deprimerad och inte trivdes här längre. Hon kissade på andra ställen än kattlådan, och försökte ofta smita ut när vi öppnade ytterdörren, men eftersom hon var innekatt kunde vi ju inte bara låta henne kasta sig ut i den hårda verkligheten utanför. Hon försökte ofta smita in i klädkammaren för att gömma sig. Ibland kunde hon få en knäpp och bli aggressiv och attackera oss (typ nafsa efter våra ben, eller sätta klorna i dem). Det hade pågått i mer än 2 år (det började när jag var gravid med vår dotter), och vi kände att vi hade gjort allt vi kunde komma på för att få henne att må bättre. Bytt kattsand, bytt mat, lekt och kelat mer med henne, tagit henne till veterinären för att kolla så hon inte var sjuk (men de hittade inget). Vi har till och med varit i kontakt med ett katthem, men de hade inte plats för henne, och ingen vi kände ville överta henne heller.

Jag känner mig bara så elak och grym, för hon var ju inte dödligt sjuk. Jag känner att jag har svikit henne och inte tagit mitt ansvar som matte, eftersom jag (vi) inte kunde komma på något sätt att få henne att må bättre. Samtidigt, om man försökt allt och det inte går att omplacera, vad gör man då? Slänger ut henne och lämnar henne åt sitt öde med alla bilar och allt? Nej, det skulle jag aldrig ha kunnat göra.

Carr88j

Äldre 13 Jul 22:34

#3

Anonym (Sorgsen) skrev 2014-07-13 22:26:27 följande:

Hon verkade inte må bra. Det verkade som att hon var deprimerad och inte trivdes här längre. Hon kissade på andra ställen än kattlådan, och försökte ofta smita ut när vi öppnade ytterdörren, men eftersom hon var innekatt kunde vi ju inte bara låta henne kasta sig ut i den hårda verkligheten utanför. Hon försökte ofta smita in i klädkammaren för att gömma sig. Ibland kunde hon få en knäpp och bli aggressiv och attackera oss (typ nafsa efter våra ben, eller sätta klorna i dem). Det hade pågått i mer än 2 år (det började när jag var gravid med vår dotter), och vi kände att vi hade gjort allt vi kunde komma på för att få henne att må bättre. Bytt kattsand, bytt mat, lekt och kelat mer med henne, tagit henne till veterinären för att kolla så hon inte var sjuk (men de hittade inget). Vi har till och med varit i kontakt med ett katthem, men de hade inte plats för henne, och ingen vi kände ville överta henne heller.

Jag känner mig bara så elak och grym, för hon var ju inte dödligt sjuk. Jag känner att jag har svikit henne och inte tagit mitt ansvar som matte, eftersom jag (vi) inte kunde komma på något sätt att få henne att må bättre. Samtidigt, om man försökt allt och det inte går att omplacera, vad gör man då? Slänger ut henne och lämnar henne åt sitt öde med alla bilar och allt? Nej, det skulle jag aldrig ha kunnat göra.

Du gjorde helt rätt.. Tror själv att något måste vart fel på katten.. Dom brukar dra sig undan när dom blir dåliga... Å attackera sina ägare är inte heller sunt beteende av en katt.. Har själv fått åka iväg med två av mina katter pga olycka.. Vet vad du går igenom.. Idag har vi en sund å olycksfri katt(än så länge iaf) :) den första katten blev 1,5 år å blev tyvärr påkörd.. Den andra katten belv 2( hann ha honom i 1,5 år) å trillade ut från ett fönster från 4:de våningen.. Nu har ja stenkoll på lilla Kosmo så han inte trillar ner eller springer ut.. De blir bättre med tiden.. Låt dig själv sörja i din tackt.. :)

Anonym (Sorgsen) Trådstartaren

Äldre 13 Jul 22:50

#4

Carr88j skrev 2014-07-13 22:34:32 följande:

Du gjorde helt rätt.. Tror själv att något måste vart fel på katten.. Dom brukar dra sig undan när dom blir dåliga... Å attackera sina ägare är inte heller sunt beteende av en katt.. Har själv fått åka iväg med två av mina katter pga olycka.. Vet vad du går igenom.. Idag har vi en sund å olycksfri katt(än så länge iaf) :) den första katten blev 1,5 år å blev tyvärr påkörd.. Den andra katten belv 2( hann ha honom i 1,5 år) å trillade ut från ett fönster från 4:de våningen.. Nu har ja stenkoll på lilla Kosmo så han inte trillar ner eller springer ut.. De blir bättre med tiden.. Låt dig själv sörja i din tackt.. :)

Tack för dina värmande ord, det får mig att må lite bättre iaf

Tråkigt att höra om dina egna katter, inte roligt när de blir skadade (eller sjuka för den delen), och man måste avliva dem. Skönt att iaf Kosmo mår bra :)

Hon var egentligen väldigt mysig, när hon var på det humöret. Det är därför det känns så hemskt.

Carr88j

Äldre 13 Jul 23:02

#5

Alltid hemskt å behöva ta de beslutet :'( men de e tur att vi kan göra de samtidigt.. Synd att dom ska må dåligt för att vi ska må bra.. Prata om de å gråt.. Maxi(som trilla ut) va faktiskt å hälsa på oss i lägenheten :) såg han ett par ggr å då prata ja lite med honom :) dock ut i tomma inetet men de kändes bra efteråt :) å idag har vi en canvastavla på honom :)

Chrysabelle

Äldre 14 Jul 08:40

#6

Anonym (Sorgsen) skrev 2014-07-13 22:26:27 följande:

Hon verkade inte må bra. Det verkade som att hon var deprimerad och inte trivdes här längre. Hon kissade på andra ställen än kattlådan, och försökte ofta smita ut när vi öppnade ytterdörren, men eftersom hon var innekatt kunde vi ju inte bara låta henne kasta sig ut i den hårda verkligheten utanför. Hon försökte ofta smita in i klädkammaren för att gömma sig. Ibland kunde hon få en knäpp och bli aggressiv och attackera oss (typ nafsa efter våra ben, eller sätta klorna i dem). Det hade pågått i mer än 2 år (det började när jag var gravid med vår dotter), och vi kände att vi hade gjort allt vi kunde komma på för att få henne att må bättre. Bytt kattsand, bytt mat, lekt och kelat mer med henne, tagit henne till veterinären för att kolla så hon inte var sjuk (men de hittade inget). Vi har till och med varit i kontakt med ett katthem, men de hade inte plats för henne, och ingen vi kände ville överta henne heller.

Jag känner mig bara så elak och grym, för hon var ju inte dödligt sjuk. Jag känner att jag har svikit henne och inte tagit mitt ansvar som matte, eftersom jag (vi) inte kunde komma på något sätt att få henne att må bättre. Samtidigt, om man försökt allt och det inte går att omplacera, vad gör man då? Slänger ut henne och lämnar henne åt sitt öde med alla bilar och allt? Nej, det skulle jag aldrig ha kunnat göra.

Hade ni testat feliway och zylkene?

Anonym (Sorgsen) Trådstartaren

Äldre 15 Jul 21:56

#7

Carr88j skrev 2014-07-13 23:02:26 följande:

Alltid hemskt å behöva ta de beslutet :'( men de e tur att vi kan göra de samtidigt.. Synd att dom ska må dåligt för att vi ska må bra.. Prata om de å gråt.. Maxi(som trilla ut) va faktiskt å hälsa på oss i lägenheten :) såg han ett par ggr å då prata ja lite med honom :) dock ut i tomma inetet men de kändes bra efteråt :) å idag har vi en canvastavla på honom :)

Ja. Jag håller med. Även om det är svårt att ta det beslutet, så är det självklart bra att vi kan göra det. Jag antar att det är lättare med ett djur som är svårt sjukt, för då känns det mer rättfärdigat än som i vårt fall där katten bara inte verkade trivas och må bra.

Det har gått en vecka nu, och det känns lite bättre. Jag har, på sätt och vis, accepterat att hon är borta och inte kommer komma tillbaka. Det känns fortfarande ganska tomt och konstigt dock. Och dottern, som är 2 år, verkar inte bry sig nämnvärt. Vi har sagt till henne att katten flyttat. Tror inte hon riktigt förstår. Men hon är ju så liten, så hon kommer glömma den snart.

Jag vet inte vad som händer när man dör, men jag hoppas katten har det bra där hon är nu. Häftigt att er Maxi kom och hälsade på, förstår att det kändes bättre efter det. Då fick ni ju se att han hade det bra :)

Anonym (Sorgsen) Trådstartaren

Äldre 15 Jul 22:00

#8

Chrysabelle skrev 2014-07-14 08:40:47 följande:

Hade ni testat feliway och zylkene?

Vi hade testat Feliway, men inte Zylkene. Fast det spelar ingen roll längre. Hon kommer inte komma tillbaka i vilket fall som helst.

Var finns alla tidsmaskiner när man behöver dem?

Varför kan jag inte springa tillbaka?

INNEHÅLL