Min son stöter bort mig..

Du låter ju honom köra över dig. Ta hjälp av BVC för att få råd hur ni ska bryta detta beteende.

Eftersom det börjat i samband med graviditeten vill han nog testa dig, att du verkligen vill ha honom och fortfarande älskar honom - trots att han har fått ett syskon.

Det började innan, men har blivit värre med tiden. Jag gör allt jag kan för att han ska vara snäll, jag är en väldig känslomänniska och hade väl hoppats att han skulle få dåligt samvete och tänker till när han ser hur ledsen jag blir.

Hur mycket egentid får han? Att bara du och han hittar på saker?

Att få ett syskon är ju jobbigt, massvis med konkurrens, och på något sätt behöver han väl få ur sig det... Att det hamnar på dig känns ju naturligt då jag antar att han får mindre tid och uppmärksamhet från dig nu, med tanke på matningar och blöjbyten och allt som hör till.

Men 6-12 månader gör ju att det började under graviditeten.. Om han är elak mot dig har han ju "lyckats " om du blir ledsen, vilket absolut inte kommer få honom att sluta. När ett barn medvetet får sin förälder att gråta är något väldigt fel. Du borde satt stopp för detta direkt istället för att låta det fortsätta.

Vi brukar dela upp det, så jag är ensam med honom och pappan med syskonet. När vi gör saker har vi jättekul och mysigt, men när vi kommer hem börjas det igen och då är det bara pappa, pappa, pappa som gäller...

Du låter ju honom behandla dig såhär genom att kontinuerligt visa dig svag och ge honom makt, även hans pappa måste stå upp för dig! Men du måste stå upp för dig själv.

Sedan dag 1 har både jag och pappan sagt ifrån, men det har fortsatt. Jag kan inte hjälpa att jag gråter, jag vill inte.. men det blir bara så! Jag kan inte sätta stopp för något, när jag inte vet vad som är felet.

Jag ser att han började uppföra sig så här innan syskonet kom, jag skulle gissa att han kände på sig att det var en förändring på gång.

Sen tror jag också att du är för känslig, en femåring är lite liten för att de och förstå när mamma gråter för att den gjort något "dumt".

Mina barn beter sig också på liknande sätt ibland, dom är fyra och sex och ska nu få ett syskon. När dom säger att dom inte älskar mig och att jag är dummast i världen, att dom ska rymma så brukar jag svara att det var ju tråkigt att höra att du känner så för jag älskar dig väldigt mycket, och kommer iallafall att sakna dig...

Om dom skulle hålla på att trampa på mina fötter så skulle jag nog bara lyfta undan dom och berätta att det gör ont. Om dom då skulle fortsätta så skulle jag berätta att jag blir ledsen när dom gör så,sen skulle jag nog faktiskt gått undan.

Men jag tror att det skulle hjälpa med en massa positiv egentid. Behöver inte vara något komplicerat, låt han vara med när du lagar mat eller lek med honom och när lillasyster blir ledsen så säger du bara att nu får pappa ta hand om henne för jag är ju med dig nu

Pappan står upp för mig, och att stå upp för mig själv är svårt när jag har dålig självkänsla... men jag gör så gått jag kan.

Det är en femåring och din son. Du bad om tips, jag och flera med mig säger att du ska sluta gråta inför honom och stå upp för dig själv. Som svar får vi att du kan inte och du förmår inte. Då är det väl så, då har du valt att ha det såhär. Vad ville du få för svar?

Det kan säkert bli som en chock när han ser mig gråta, men jag kan inte hålla känslor inom mig. Jag brukar fråga ''får man gå på andras fötter så de får ont?'', då säger han nej och ber om ursäkt. Men han fortsätter ändå göra om det.

Han är väldigt dålig på att göra som man säger, så på det sättet blir jag den elaka eftersom vi umgås mest på dagarna, eftersom det är jag som skäller på honom.

Ja, mer egentid med honom behövs.. det kan man aldrig få för mycket av!

Jag försöker att inte gråta, men går det inte så går det inte... Är man glad/ledsen/arg så ska man visa det och inte hålla det inom sig. Jag kan bara göra mitt bästa, eller hur?

Det har ju verkligen funkat för dig än så länge, eller?

Åh vad jag känner igen mig, jag är gravid och min son på 4,5 år har blivit som förbytt dom sista veckorna. Jag är sjukt känslig och kan börja gråta för allt. jag vill verkligen inte gråta inför honom men jag vet inte hur jag ska stoppa det. Han säger inte att han tycker om mig men han säger att jag stinker och massa andra saker och vill inte lyssna på mig alls. Jag är jätte orolig att det kommer bli värre när bebisen kommer. 

Men herregud... Du måste ju ta ansvar för dina egna känslor och inte lasta över dem på din femåring. Det är du som är vuxen. Hela ansvaret för er relation ligger på dig. Inte på sonen. Du gör ju honom rädd när du reagerar så kraftigt, när han blir rädd blir han mer aggressiv. Han vill ju som flera sagt se att du står pall även om han gör så här, nu har du visat att du inte gör det och gjort honom rädd och osäker på dig.

Jag håller med och tycker att du TS ska skaffa professionell hjälp eftersom du inte förmår att reda ut det här själv. Din man kan inte göra det här åt dig, han kan bara stötta, det är du som måste sätta stopp för det här. Gör det. Nu.

Jag har en fd väninna som hade liknande problem och ju äldre barnet blev, desto mer gränslöst beteende fick han. I tonåren var hon knappt värd smutsen under hans skor.

Han är vuxen nu och efter vad jag förstår har deras relation ordnat upp sig, men hela barndoms- och tonårstiden var ett helvete.

Jag bröt med henne när grabben var i unga tonår. Stod inte ut med hennes ältande och negativa agerande. Hon ändrade inte på något och därmed eskalerade grabbens beteende - hans mamma var inte värd något....

Han var tvungen att dra ner sig själv till botten, för det påverkade såklart hela hans liv, innan han - med andra anhörigas hjälp - lyckades bygga upp sitt liv.

I hans fall fanns ingen pappa med i bilden, så det försvårade förstås situationen, men om du inte sätter stopp för det här, med din mans goda minne som det verkar, så kan det ta en ände med förskräckelse.

Sök hjälp - snälla du. Det var det min fd väninna inne gjorde - det blev en del tvångsåtgärder från samhällets sida, men de hjälpte föga eftersom hon så tydligt visade sin grabb att hon var emot dessa åtgärder.... Helt bisarrt!

Det är vanligt att barn beter sig så vissa perioder, än mer om det skett någon förändring (syskonet?).  Min systerson kom in i en period när han var 6,5 år och hans mamma börja på nytt arbete där hon ibland hade natt/kvällspass. Han prata om hur han hata henne, skulle döda henen och t.om stycka henne så hon fick riktigt ont. Hon hade aldrig hör honom säga sådant innan , hon viste inte ens att han förstod och kunde ord som styckmörda etc.
Hon fick hjälp av en kurator, och hon sa bara, spela inte ledsen och sårad. Sätt gränsen direkt och reagera precis som om han skulle göra något annat dumt. Alltså istället för att gråta och visa sin svaga sida, så ska man reagera mer med "Sånt prat accepterar jag inte här hemma, du tilltalar inte mig på detta sätt!" och släpp det där. Han får ett övertag som lyckas trycka ner dig, för barnet handlar det inte om orden specifikt utan att han har övertaget.

och framför allt ska din man stå upp för dig och regera lika starkt, vi är en familj och här är vi snälla mot alla. Elakheter accepteras inte här, gå här ifrån nu.

Men du ska inte fråga en femåring om det gör ont att trampa andra på fötterna.
En femåring har inte det konsekvenstänkandet, han förstår inte vad han ber om ursäkt för.

Du sätter dig ner och med allvar i rösten så talar du om för den lille gossen.
Se till att du har ögonkontakt med honom och att du har en stadig röst
" Så där gör man inte! När du trampar andra på fötterna gör det väldigt ont och du kan skada någon om du fortsätter.
Nu vill jag att du slutar med detta genast "

Man är inte elak för att man uppfostrar sina barn, man älskar sina barn när man uppfostrar dom

Ja alltså, du får nog sluta upp med att bli ledsen för det första. Det har med ditt barns utveckling att göra, inte gråter man då? Man förklarar och berättar hur deras beteende kan få andra att känna sig. Det är din uppgift. Ta det lugnt liksom.

Anledningen till att barn fortsätter med det beteendet upp i åldrarna, är för att föräldrar tillåter det. För att de ber om ursäkt och daltar. Förklara, och berätta. Gråt inte för Guds skull!

Min dotter (7 år) säger så ibland, "jag älskar inte dig" "jag älskar bara syskon och mamma" "flyyyytta" har hon vrålat till pappan ibland tex. Men seriöst, ta det med en nypa salt rent känslomässigt men markera att det inte är ok på något sätt.

Chill out, det är ett barn som försöker hantera sina känslor... Var vuxen nu