knyta an till bonus

KAN DELVIS RELATERA TILL DET DU SKRIVER. svårt dock......med den erfarenhet jag har i dag skulle jag nog säga att den strategin du just nu har är rätt klok. Gå långsamt fram, ingen press om att "älska" eller steppa in som en nya mamma. Att du får ta det lugnt och sakta så kanske känslan växer fram såsmåningom. Man behöver inte älska sina styvisar. Det räcker med att man accepterar dem och givetvis inte behandlar dem dåligt. Kanske var oklar med vad jag menade var din strategi. Jag tyckte mig utläsa mellan raderna (?) att du håller ett avstånd till barnet, att du på ett djupt plan just nu inte VILL ha denna nära kontakt med barnet (då du blev sårad förr då ditt och bonusbarnets relation togs i från dig/er efter separationen) samtidigt som ditt förnuft säger jo men det måste jag ha. Det blir en inre olöst konflikt. Därför menar jag jaga inte fram dig själv så mkt och pressa på nåt som inte finns där. Ännu iaf. Risken är stor att det blir bakslag om du går emot dig själv och dina inre känslor.

Erat förhållande är helt nytt så jag tycker du ska släppa dessa känslor helt och hållet tills vidare. När ert förhållande blivit mer "etablerat" och stabilt och det blir mer "säkert" att du är där för att stanna så tycker jag du kan börja närma dig barnet genom att hitta på saker bara ni två o.s.v.

Tack för ditt svar!

Lär nog rätt negativ i starten, jag utvecklar lite...

Känslor för barnet finns, vi trivs bra ihop och vi gör rätt mycket saker tillsammans. Jag brukar sakna henne när hon är på dagis. Men de djupare känslorna har inte kommit än.

Jag gör tid för henne, pratar, leker och är ofta ute i skogen, ibland är pappan med, ibland inte. Det är bara sådan stor skillnad hur det var sist.

Precis, även om jag fått vidare och bearbetat den förra familjen, så kanske rädslor ligger kvar och skvalpar omedvetet?

Hur var det för dig? Dina känslor och hur har de utvecklats?

Jag ska ta dit råd Oh inte stressa!

Jag och pappan är väldigt starka och trygga i vårt förhållande, vi är varandras livs kärlek :)

Ibland gör jag saker själv med bonus, egentid när det är lek och bus njuter jag av.

Men jag tror jag förstår hur du menar, och med tiden blir det nog bättre!

Den första förälskelsen är ofta den starkaste. Kanske är likadant med bonusbarn?

Mitt råd är att acceptera det som det är nu, det är två som ska dansa tango, dvs ni ska ha en så nära relation som ni båda är bekväma med.
vissa saker kan inte och ska inte forceras fram
Jag upplever att du ser glaset halvtomt, men det kanske istället är halvfullt, dvs se det som ni har och så länge allt fungerar, så är det tillräckligt bra

Precis - man måste inte älska sitt bonusbarn för att ha en fantastisk relation barnet.

Du säger att du har känslor för barnet, att ni har roligt tillsammans och gör mycket bara ni två - låter som en alldeles lysande start på en lång och fungerande relation!

Så slappna av, släpp kravet på att du måste älska, och var tacksam över att du har en bonus som du tycker om och som tycker om dig tillbaka. Det kommer ni långt med.

Fast det du gör räcker mer än väl...du låter ut att vara kärleksfull nog och barnet mår nog bra i det. Har också ett par fd styvbarn jag hade så starka känslor för och mer en mammaroll. Men efter separationen tonades det sakta ut och vi har i dag ingen kontakt (förutom vänner på FB) Jag tror jag har bearbetat det för länge sen, men jag minns att det blev påtagligt efter separationen det föräldraband vi INTE hade...dvs att man ingen naturlig plats hade i deras liv fast det känts så...har nya styvbarn i dag. Känner inte alls samma för dom. Men det beror kanske på andra saker också. Här har jag inte fått tagit en "bonusmammaroll" av biomamman tex..Nu efter några år har det väl vuxit fram lite starkare känslor ändå, men jag håller mig i bakgrunden och tar inte ansvar som jag gjorde förut osv...Kändes lite ledsamt i början att få en vag roll i skymundan, men börjar känna att det inte är så dåligt iaf. Kanske tom bättre? Sen är det ju också i vilken ålder man träffar barnen, om dom "tillåts" känna för dig som styvförälder, men sen kan man ju inte heller komma i från att personkemin är olika och du kanske inte känner lika starkt för det här barnet? Det kan ju ge skuldkänslor, men ha inte det. Jag tror att en annan relation kan utvecklas med tiden med detta barn även om du inte känner lika starkt för barnet. Och det behöver inte vara dåligt det heller. Eller sämre än det andra. Om du har skuld- och skamkänslor kanske det lägger sordin på det som ändå är bra och kan utvecklas om man slipper stressa fram nåt. Så om du kan stressa av i detta och acceptera att detta också är en annan, annorlunda, väg så tror jag ni kommer nå ett fint mål längre fram under åren. Det "funkar" ju ändå, eller hur? Lycka till!!!