Konkreta tips på hur man hanterar offentliga raseriutbrott hos sin 3-åring

När min treåring exploderar sådär brukar jag "bunta ihop henne" och bära iväg henne. Runt hörnet eller in i ett annat rum eller bara bort en bit. När vi är borta från den akuta situationen brukar hon kunna lugna sig och sedan kan vi gå tillbaka efter en stund. Om hon är hungrig försöker jag få i henne något snabbt, är hon trött är det svårare. Om vi har vagnen så vill hon ofta sitta en stund i den, annars kanske en stund i knät.

Förbered honom så mycket som möjligt på vad som kommer hända och beröm önskvärt beteende. Om ni vet att han är hungrig och lättretlig och ni kommer få vänta på maten är kanske en fruktbit eller liknande att rekommendera innan maten.

Sedan misslyckas vi med jämna mellanrum. På Astrid Lindgrens värld fick jag bära iväg en skrikande dotter då hon inte godtog att hon inte fick sitta på balkongräcket som Pippi gjorde eller ligga på bryggan som de större barnen. Hon slogs rätt friskt och skrek som en stucken gris. Väl ur situationen fick hon välja att lugna ner sig eller att vi åkte hem. Hon fick mycket närhet och tid att lugna ner sig.

På midsommar blev hon tvärilsk när vi skulle hem och hon inte fått rida eller fått någon ballong. Ballong hade hon nämnt, men det finns ett flertal hemma efter systerns kalas och ridningen hade hon inte nämnt ett ord om att hon ville. Med eftertankens kranka blekhet hade hon kanske behövt ett mellanmål efter sillmiddagen. När hon kom hem fick hon sova en stund, men det tog väldigt lång stund innan hon accepterade och kom till ro. Trött var hon och dagen efter blev hon sjuk. Med detta vill jag säga att alla konflikter går inte förutse eller förhindra.

Nu senast har hon kommit in en långsamhetsfas som retar gallfeber på mig, så min duktiga tjej klär jag vissa dagar på även om hon kan, bara för att slippa vänta och bli ännu mer sena. På morgnarna vill hon inte gå till förskolan och på eftermiddagarna har hon haft jättekul med kompisarna. Just nu uttrycker hon mycket att hennes mage vill eller vill inte. På förskolan frågar de vad (hennes namn) vill. Det har hon svårt att svara på.

Så gör jag med. Tacksamt är ju just att dom faktiskt går att lyfta ur situationen.

Att försöka ignorera dåligt beteende och berömma bra beteende brukar vara bäst i längden. Men jag vet det är jättesvårt att ignorera i många lägen.
Oftast är det ju så att barnet söker uppmärksamhet och i vissa lägen är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet även om det innebär att mamma/pappa blir arga men barnet får som det vill iaf: uppmärksamhet.

Något att tänka på också är ju att ibland ge sitt barn sin fulla uppmärksamhet och närvaro. Även om det kanske inte finns syskon som tar tid så finns det så mycket annat man som förälder har runt sig som stör.

Ett exempel från mig själv och då min äldsta dotter var 3 år. Visserligen hängde mycket ihop med att hon fått småsyskon (två på en gång dessutom som tog tid) men det är ju rätt ålder.
Hon fick ofta hemska utbrott när det var dags att gå till dagmamman eller även hemma innan pappa kom hem från jobbet. Vi började då med att jag stängde in mig i lekrummet tillsammans med henne (ingen mobil eller annat med in som kunde störa) och så fick hon bestämma vad vi skulle göra och leka. Vi försökte med minst en timme varje dag ett tag och det hjälpte, hon blev lugnare och förstod mig bättre när jag pratade med henne på dagarna.

Lågt blodsocker var och är ofta boven här. Vi får alltid ligga steget före med att peta i något vid jämna mellanrum.

Det och att förbereda på vad som ska hända.

Detta minskade ner antalet utbrott markant.

Vid ett utbrott går vi undan, pratar och hittar en lösning så gott det går.

Jag håller med om blodsockret det enda jag tycker är svårt är vad man kan få i dem för mellanmål vårt barn är kräset... ;)

Jag har personligen varit förskonad, ett fåtal (nej, det beror inte på att jag är en bättre förälder, utan på att mitt barn inte gjorde det), men att lyfta undan till ett ställe där det är lugnt och man stör så få som möjligt tror jag är det bästa för barnet, för föräldern och omgivningen, sedan låta barnet lugna ned sig och inte göra någon affär av det hela.

förebygga funkade nästan alltid för oss, jag förebyggde med att berätta nästa steg då min sons utbrott i princip alltid kom när man skulle byta aktivitet. Jag brukade räkna till tre, på tre tog jag upp honom... i vilka situationer blir din 3-åring arg och börjar slåss? 

Jag hade också burit iväg barnet till en lugnare plats tills det lugnat ned sig. Sen hade jag pratat om vad som hände när barnet var lugnt.

Jag tar bara med min 3-åring till affärer eller restaurang om han är skapligt pigg och utvilad. Just för att försöka undvika onödiga utbrott. Han får oftast mest utbrott just om han är trött eller i allmän obalans. Jag skulle hantera problemet genom att gå ut med honom och ev. åka hem igen om han fick ett utbrott på affär eller restaurang. Jag ger egentligen inte så mycket konsekvenser utan säger bara nej, håller honom och väntar ut honom tills han slutar skrika. Och det är klart att det inte fungerar så bra om man är inne i en affär.

Min är visserligen bara 2,5 år, men vi har alltid varit rätt hårda så nio gånger av tio räcker det att ta tag i henne och ge henne alternativ som "antingen så slutar du nu och vi fortsätter att handla och ha trevligt eller så går vi hem".
Slutar hon inte fullföljer vi hoten.
I känsliga trots perioder brukar det vara bra att berätta en stund innan vad som ska hända: "Om fem minuter ska vi sluta gunga och gå hem och när vi är hemma ska vi först tvätta händerna och sedan får du leka mer".
I värsta fall drar vi in privilegier: "Nej, du får inte köra vagnen nu, du kan ju inte hantera det. Vill du köra vagnen gör vi det tillsammans".

Först tar man reda på vad problemet är, går det inte att åtgärda så brukar jag sätta mig på barnets nivå, ta ögonkontakt och säga att antingen slutar du skrika eller så går vi hem. Vägrar barnet att gå så bär jag eller tar i armen och går utan diskussioner. När man är hemma och det lugnat sig pratar man om saken.

Beror på situationen.

På en restaurang, ja då får jag ju gå ut med barnet och då blir ju konsekvensen att det blir inget ätit föränn det lugnat sig. Det går ju inte låta ungen härja och skrika på ett sånt ställe.

I affären bryr jag mig inte riktigt lika mycket om vrål, gör det jag måste göra och går ut. Det som är ruskigt effektivt är att säga åt barnet att nu får det faktiskt vara tyst för ingen vill lyssna på när det skriker. Tystnar barnet då inte så frågar jag om det tror att en viss specifik person tycker det är roligt att höra skriket och svarar barnet då ja eller fortsätter ja då säger jag att då går vi väl fram och frågar vad personen tycker om skrikande barn. Där och då brukar barnet bli knäpptyst för de har ingen lust alls att få svart på vitt vad sura farbröder tycker om vrålande ungar.

Jag har försökt att alltid vara väldigt rak och konsekvent. Och små barn förstår (oftast) inte om en konsekvens kommer senare utan det måste komma direkt. Så när vi var och handlade och det blev tjafs och det inte gick att reda ut så tog jag helt sonika ungen under armen,  lade ner korgen och gick därifrån. Hamnade vi i en trotssituation i en lekpark eller liknande så samma där, avbryta och gå hem. Trist för mig som vuxen ibland men det var nog det som hade bäst effekt i det långa loppet.

Det viktigaste är att vara konsekvent, oavsett hur obekvämt eller tråkigt det är för mig som förälder.

Har jag sagt "om du inte slutar skrika/bråka nu så går vi härifrån", även om jag inte vill gå därifrån så är det det som gäller om barnet fortsätter med sitt beteende. Stannar jag och struntar i det jag har sagt så lär sig barnet att de ändå kan göra som den vill i just situationer bland folk.

Det är nog en sak som ingår i vår roll som förälder/vuxen, att även vi drabbas av det tråkiga i dessa situationer. Tyvärr. :)

Våga säg ifrån även fast du är bland annat folk i affären eller liknande, annars lär man barnet att det är fritt fram så länge någon annan hör/ser utbrottet, dom lär sig spela ut. Dom är smarta. ;)

Gå ifrån, ge inte tomma hot och var tydlig med det du menar. Tala om att om du inte slutar så blir det såhär, vet barnet då att det fullföljs så brukar det ju kunna sluta rätt snabbt.

Muta inte!! "Om du inte skriker nu när jag ska betala så köper vi en glass sen", den tror jag snabbt blir en grop för dig själv.

 

Samma här det var det enda som funkade på min också. Försökte jag resonera eller bli arg på plats blev det bara mycket mycket värre, så gå bort där det är lugnare, låt barnet lugna ner sig, min kunde bli så uppjagad att han hyperventilerade då kunde jag ibland säga kom ihåg att andas och sen visa honom och andas långa djupa andetag så han hörde. Ibland funkade det att hålla om honom och kramas men ibland skulle han bara ligga som en hög och man fick inte röra på ett tag!

Sen ett annat tips är att blocka ut altl runt omkring, börja inte tänka på vad andra kommer att tänka om er då blir man bara nervös