Sambons barn tycker tydligen inte om mig

Antagligen anser han att det är lätt att använda barnen som vapen.. det tyckte min sambo oxå tills jag sa till honom vid ett gräl att han fan inte ska använda barnen mot mig och att om barnen sagt nåt om mig (till mig säger barnen bara att de älskar mig osv) så kan vi alltid diskutera det med dem när de nästa gång är hos oss. Då tyckte han inte det var någon bra idé och att vi skulle glömma hela grejen

Så ta inte förgivet att det stämmer det han säger

Hu, vilket kräk till karl som använder sina barn för att puckla på dig. Varför gör människor på det viset har jag alltid undrat.

Jag är så glad att min sambo inte har barn sedan tidigare.
Mitt ex hade det och jag höll på att bli galen innan jag packade och flyttade.

Gör inget för hans barn då. Lämna allt ansvar till honom och hitta på något roligt för dig när ni har dem.

Om hans barn hatar dig, om han är sådan typ av person som påstår sådant, om ni bråkar, om han tror att du hatar honom, så kan man undra varför ni över huvud taget är tillsammans.

Det kan man väl undra men faktum är att vi har ett liv ihop och det är bra för övrigt. Problemet uppstår när vi bråkar och bråkar gör alla. Men inte så här som han går på mig får man inte göra. Vi har även tre gemensamma och han började såhär när yngsta var några år. Det kan vara att jag köper mer kläder till våra gemensamma för de bor här jämt. Hans barn bor här halva tiden. Men jag lyssnade på honom och nu har hans barn lika mycket kläder och skor som våra gemensamma. Sådana saker. Han kastar i ansiktet att jag är orättvis. Han kan gnälla att jag särbehandlad beroende på var jag hämtar och lämnar innan jobbet, vem jag släpper av sist och hämtar sist med mera.

Han verkar orolig över sina förstfödda barn, att dom ska bli särbehandlade. Detta blandat med dåligt samvete för att han inte lyckades hålla ihop förhållandet med deras mamma och gjort dem till skilsmässobarn.

Har du bra kontakt med hans barn? Gör du och barnen egna saker tillsammans bara ni?

Hur stor åldersskillnad är det?

Jag är lite inne på samma. Han har nog dåligt samvete över hur han jobbar med. Det är jag som träffar tidigare barnet mer än honom och det är helt ok för mig. Barnet är ju en familjemedlem. Men jag blir ledsen när jag får höra sårande saker. Jag behandlar barnet som mina egna i stort sätt. Vi har inte sån fysisk relation men på alla andra plan är jag som mot mina egna. Sist var vi på bio barnet och jag själva. Jag tycker vi har en bra relation. Barnet verkar trygg med mig. Det barnet var 3 när vi träffades. 4 år senare fick vi ett eget och ytterligare 2 år senare fick vi två till.

Låter som han tar ut sitt egna dåliga samvete över dig.

Annars borde han ju krävt att mammans ev nya partner också skulle köpa en full garderob till barnet hos dem tex och det låter ju orimligt. Dessutom är det ju så att han som förälder är den som har huvudansvaret över sitt barns klädköp vilket ju är orättvist att hysta över på dig och sedan gnälla.

Ja visst är det så. Men jag försöker få till en fungerande familj och då jag ändå köper de andra barnens kläder känner jag att jag kan lika gärna köpa sambons barns kläder också. Alltså det är helt okej för mig att ta allt det ansvar jag gör men det jag upplever är jobbigt är att det blir att jobba i motvind för att han gnäller om det. Han är så stolt av sig att han inte kan säga förlåt efteråt heller. De yngsta är 3,5 nu och beteendet började efter de fötts. Det är alltså inget jag tycker är bekant hos honom men det tär så mycket att jag funderar på att föreslå familjeterapi? Han jobbar mycket, han kanske är stressad och projicerar sitt dåliga samvete på mig. Hur får jag honom att sluta?

Alla bråkar inte alls. Jag och min man kan vara oense och arga på varandra utan att bråka, skrika eller svära. Det är ingen naturlag att man måste bråka med varandra. Jag skulle försöka sluta bråka tillbaka om jag var som du. Använd lugna jag-budskap och säg "jag vill faktiskt inte prata med dig när du skriker/anklagar/svär etc." Om ena parten är lugn brukar den andra följa efter.

Jag hade blivit förbannad på honom och sagt att from nu så får han själv ta hand om sitt barn.

Så han påstår att barnet inte tycker om dig, när han blir arg på dig för att han själv är en frånvarande pappa? Han verkar veta vad han ska säga för att komma åt dig, och det är verkligen sorgligt att han försöker få dig att må dåligt genom att använda sitt barn som vapen.

Du vet ju att barnet tycker om dig, varför lyssnar du på honom?

"hatar"?
Men vilket barnsligt as han är. Usch! Jag hade blivit så förbannad av den typen av retorik, att jag hade dumpat honom. Går det att ha känslor kvar för någon som är så respektlös och löjlig?

Gå vidare, TS. Du kan hitta bättre än honom. Livet är för kort för att slösas bort på dåliga kompromisser.