Jag är ensam och allt beror på särskolan
Jag vill att ni skall rätta mig. Eller är detta någon form av inbillning som mitt psyke har för att jag skall inte döma på mig själv allt för hårt?
Jag har gått i särskolan sedan jag var sju år. I den ''normala'' skolan hade jag vänner, jag umgicks med både äldre och jämnåriga barn. Jag hade alltså inga problem med kommunikationen. Jag hade dessutom vänner i mitt område, som inte gick i detsamma skola som mig. Alltså hade jag absolut inga problem som helst av att skaffa vänner.
Men problemet uppstår när koncentrationen skall vara på plats. Det är orolighet i hemmet och min familj är inte som alla andras. Liksom, min moder en narcissistisk person, behöver nog inte säga mer än så. Jag tror i alla fall att hon är en narcissistisk och det säger fortfarande en hel del hur hon var och vad man blev utsatt för. Min pappa kom och gick precis som han ville och tog inte som helst någon form av ansvar.
Med andra ord, så saknade jag känslomässigt stöd i hemmet, och aldrig fick jag höra vad som exakt var rätt eller fel. Allt om livet och världen fick jag lära mig på egen hand.
Jag har inget korrekt minne, men visst måste detta prägla runt i min skalle som barn och fick mig att må dåligt för det som hände i huset.
Till slut togs det beslut av min lärare att jag skulle börja i en särskola. Eller lättare sagt, hon rekommenderade det och jag fick gå till en psykolog för en bedömning. Jag fick gränsfall till normalbegåvning.
Jag tror själv att det beror på förhållandet i huset fick mig svårt att fokusera mig i IQ-testet. Och/eller att jag helt enkelt har ADD. Då jag upplever än idag att jag har ibland svårt att hålla upp uppmärksamheten.
Eleverna i särskolan var annorlunda. Detta måste ha tagit på mig i min psykologi när jag var ett barn. Vid cirka 10-11 års åldern håller jag mig borta ifrån eleverna på skolan. Eller tja, jag umgås med de på rasterna men oftast så trivs jag absolut inte med de. Detsamma gäller det med lektionerna så jag upplevde att det är löjligheter vi håller på med.
Men vid denna åldern hittade jag en ny vän i min bostad och vi blev nära vänner. Min närmaste barndom vän. Jämnårig.
Men vid denna tid började jag skämmas för vart jag gick. Och han började ställa frågor om varför jag inte går i en skola som är i närheten och varför åker jag skolbuss när det finns skola som bara är 10 minuter ifrån där jag bor. Jag som inte är van vid att ljuga tyckte alltid att dessa frågor var obehagligt och jag kunde inte ljuga riktigt bra heller. Jag vill dessutom skippa att dra en lögn. Samtidigt som jag inte vågade tala om vart jag gick egentligen.
Vid 13 års åldern flyttar familjen till en ställe där det är kulturs blandat område. Det vill säga, somalier, turkar, araber, syrianer och annat liknade folk. Om ni nu förstår när jag tar ordet ''liknade''.
Det är här som jag ser skillnaden på utländsk folk och en ''svensson'' människor. Det är här som jag börjar bli en rassist och dessutom hata mitt egna folkgrupp. Och såg mig själv som svensk. Eller i alla fall någoting som jag önskade att jag var. Jag kände mig mer svensk än den land som mina rötter var ifrån. Men samtidigt känner jag mig som en främling i landet.
Jag hittar ett gäng som egentligen är från mina mammas kompisars barn. Inget gäng som jag hittade rent frivilligt om man säger så. Dessa småbarn som var i jämnåren, liksom 13 år. Var mer eller mindre busiga. Jag trivdes inte alls med de.
Det är här som jag märker att jag vantrivs i skolan och vantrivs i min trakt. Och tycker dessutom att det är jobbigt att vara hemma. På grund av att dra till bröllopsfest, fira högtider, fasta och liknade. Jag börjar förändras.
Dessa gäng märker det och beslutar att inte ha kontakt med mig längre. Ändå vart jag ledsen för det. Jag var då bara 14 år. Vid femton års åldern Är jag inåtvänt människa. Kanske inte sådan jättebra att socilisera med, men jag talar. Och kan svara på frågor om det inte är allt för avancerad. Men oftast tycker jag de flesta frågor som folk frågoar mig är obekväm att svara. Så som, vart är min pappa någonstans, vad min mamma gör, och hur är det med min bror.
Min pappa försvann från familjen vid 12 års åldern, jag hatade både min moder och broder.
Det är vid denna tid punkt som jag träffar på psykologer. Vilket jag fick en respons för första gången i mitt liv att jag är skarp sinnad. Vilket förändrade min självbild till något positivt.
Samtidigt så skaffar jag också en flickvän ifrån ett disco.
Jag gillar henne oerhörd mycket. Problemet är att jag visste aldrig vad jag skulle göra med henne oh visste aldrig vad hon tyckte om. Samtidigt var hon en blyg tjej. Så efter ett halvår senare gör hon slut.
Jag går fortfarande i en särklass och trivs absolut inte med kamraterna eller i klassen. Och oftast går jag med skam i kroppen av att gå till min klass.
Jag kan nog inte skriva mer än att säga att jag hoppat öve gymnasiet. Jag är som jag är.
Totalt ensam. Känner mig förstörd och jag har till och med hamnat i brotss registret och jag kommer förmodligen ytterligare få en ny prick och denna gång kanske fängelse. Eller lång tid i vården.
Jag tror inte att det skulle blivit såhär om jag hade gått i en vanlig klass, och berättat hur det stod till i familjen. Jag kanske då skulle fått en fosterfamilj? Jag kanske inte alls skulle mått såhär idag. Idag har jag frustrationer som tar kål på mig. Ensamheten.
Det är andra små punkter som verkligen tar knäcken på mig näst intill varje dag.
Om någon har en lösning för en tjugo år. Snälla berätta det för mig.
Jag har kontakt med UM och skall till och med till ett Kris Centrum.
Jag känner bara att jag vill avsluta mitt liv. Det är för stor smärta. Och så lite som jag gjort. Jag orkar inte mer och det är för mycket tid som har gått till spillo. Jag kommer nog aldrig få det igen. Jag vill bara spola tillbaks tiden.
