1½-åring i trotsåldern, lämplig konsekvens?

Hon är inte i trotsåldern och hennes beteende är inte fel eller dåligt. Vad tycker du hon ska göra när hon blir arg eller frustrerad? Behärskat bita i hop och säga "Du mamma, jag känner mig en aning upprörd just nu!"?
Vad vill du bestraffa henne för? Att hon blir arg eller att hon uttrycker sin ilska på det enda sätt hon kan ännu?

När hon blir lite större, så kommer hon att lära sig uttrycka sina känslor på ett annat sätt. Framförallt kommer hon att ha ett språk att ta till. Än så länge beter hon sig bara som småttingar gör när de visar sina känslor. Det innebär inte att ni ska tillåta henne att slå er eller andra. Hindra henne från det, men betrakta det inte som att hon göra något "fel".

Inga typer av straff är okej. Jag förstår mig inte på sådan uppfostran alls. Herregud, hon är 18 mån!

Risken med att straffa på rummet är att rummet blir en otrygg miljö. Hennes rum ska vara hennes trygga zon, inte dit hon blir skickad när hon gör fel..
Var tydlig på tonfall och säg ifrån ordentligt när hon gör fel. Var noga med att uttrycka känslor själv för då lär hon sig fortare att uttrycka sig och då försvinner detta beteende fortare.
T.ex "Jag förstår att du blir upprörd men nu ska vi..." Vissa säger att 18 månaders inte förstår det. Men jag gjorde så med min dotter och det har resulterat i ett barn som redan vid 2 års ålder kunnat sätta ord på sina känslor och pratat istället för att skrika och slåss..

Tycker det är overkill att skicka in henne på rummet och vakta henne, resten låter vettigt, det är ungefär så vi gjorde. Om hon t ex slåss så är det inte dåligt beteende egentligen utan impulskontrollbrist pga hennes ålder och det räcker att ta handen, hindra henne och säga "Nej, inte slåss, för det gör ont" osv....Om hon skriker och härjar så är det ingen dåligt beteende det heller, utan låt henne skrika då, ibland så  blir man jäkla arg och det måste man få bli.

Varför ska hon bestraffas eller få "konsekvenser" av att hon förmedlar känslor på det enda sätt hon förmår i den åldern?? Är du idiot eller? Ditt jävla jobb är att hjälpa henne hantera sina starka känslor och att få henne lugn då hon själv är för liten för att förvänts kunna härbärgera dessa...

Idiot kanske du inte skall slänga ur dig hur som helst? Du känner inte mig och jag har inte gjort personliga påhopp på dig. Du vet inte heller (eftersom jag inte skrivit det) på vilka andra sätt min dotter kan förmedla sig.

Jag skall försöka svara på några argument här och missar jag något eller är otydlig så antar jag att ni kommenterar.

Dessutom skrev jag ju att det är bra att hon kommit med dessa beteenden, 

1. Som sagt har det hänt 2 gånger när hon inte fått som hon velat. Båda gångerna var att hon slogs för att hon inte fick ha saker hon inte fick. Tror det var en mobil och en sax. Så detta är ingenting som vi gör eller kommer att göra vid minsta utbrott, tro mig, får hon utbrott där hon bara skriker och sparkar i golvet så får hon gå igenom hela känsloregistret och vi finns där, dessa händer ju ett par gånger om dagen. Det är just att slåss som vi är starkt emot. 

2. Hon är MYCKET duktig på att förmedla vad hon vill ha och vad hon vill, det handlar inte om att hon blir frustrerad för att jag inte förstår att blöjan är blöt eller att hon är hungrig, utan att hon visat, vi bekräftat att vi förstått men nekat pga sakerna anses farliga &/eller ömtåliga, vilket vi förklarar först. Som sagt är det först när utbrotten blir slag som vi tar med henne ut.

3. Vi tar ut henne ur rummet eftersom vi vill visa att har man ett våldsamt betende som innefattar slag så får man inte vara i samma rum som det är roligt. Hennes rum är inte alls en otrygg zon, och det är ju inte så att vi stänger någon dörr! Jag sitter i dörren och pratar med henne tills hennes utbrott lugnat ner sig.

Jag påstod inte att du var idiot, jag frågade om så var fallet. Frågan är relevant till nån som talar om en 18 månaders och bestraffning i samma mening...

Varför sitter du "i dörren" och pratar med henne? Varför är du inte med henne?

Det enda du kan göra är att ta hennes hand så att hon inte kan slå dig och exempelvis säga: "Nej, jag vill inte att du slår mig!" med eftertryck och sedan låta henne vara arg. På så sätt levererar du ett jag-budskap, dvs. att du inte vill bli slagen, och inte ett budskap som handlar om att hon är dålig som slåss. Det är bra att du visar henne att man ska värna om sin egen integritet. Förslagsvis kan du sedan bekräfta hennes känslor och föreslå något annat ni kan göra, ex: "Jag förstår att du är arg på mig, men du får inte saxen. Kom så leker vi med bilen istället."

Hon är alldeles för liten för att förstå den typen av konsekvenser du pratar om, dvs. att slåss man så får man kliva ut ur rummet. Hennes frustration handlar ju om att hon vill ha saxen och inte vet hur hon ska hantera att hon inte får den. Det lär hon sig efter hand, just nu är det orimligt att vänta sig att hon ska fixa det.

Dörren är gränsen för både "gott" och "ont". Rummet är hennes frizon, trygghet, som någon skrev ovan. Alltså vill jag inte inkränka på hennes område, vill hon vara arg på mig på avstånd kan hon det i rummet utan att känna att jag trycker mig på om hon inte vill, men vill hon ha min närhet och gråta i min famn kan hon även välja det, men dörrkarmen blir ändå en gräns för att vi stannar i rummet tills vi är lugn. 

Känner att jag åter igen vill påpeka att hennes övriga utbrott kan hon få ha vart som helst, då flyttar vi henne inte (annat än om det har med säkerhet att göra), utan sitter med henne och pratar, det är BARA vid våldsamheter som vi flyttar henne till hennes rum. 

En annan sak, en del säger att man skall prata med dem för de förstår mer än vad man tror, samtidigt säger folk att hon inte förstår mina handlingar för att hon är för liten (motsägelsefullt).
Well, jag tror hon förstår handling mer än ord just nu och vi vill implementera detta redan nu så att när hon blir äldre så vet hon att vill hon vara arg ifred så är hennes rum ett ställe där vi inte stör henne, samtidigt som vi finns precis utanför om hon behöver oss. Själva vanan och rutinen i beteendet och handlingen blir i sig en trygghet.

Det tar tid för barn att lära sig saker. Det är totalt meningslöst att bära iväg dem och vakta så de inte rymmer från sitt rum.

Om, och om, och om, och om igen får du visa vad man gör istället för att slåss. Sedan tusen gånger till. Bära in på rummet är ju bara dumt. Vad tänker du dig att hon ska lära sig av det? Att du inte fixar att hon blir arg utan tar till din överlägsna fysik?