Konstant minskande sex - Ge mig råd! (Lång)
Hej och hallå!
Min första tråd här på familjeliv. Lämpligt att den blev anonym. ><
Jag och min sambo har varit tillsammans i >5år, och jag har aldrig tvivlat en sekund på att hon inte skulle vara mitt livs kärlek, men jag börjar bli väldigt trött på att behöva känna mig så elak och självisk.
När vi först blev tillsammans hade vi sex hela tiden(inte så konstigt), och efter ett tag planade det ut, och när vi flyttade ihop landade det på kanske varannan dag(3-4ggr/vecka). De senaste två åren har det dock bara blivit sämre, och jag trodde att jag förstod varför, men nu är jag helt utan svar. Jag trodde att det berodde på att vi haft det väldigt jobbigt med familj/släkt som betett sig illa/gått bort, och en del ekonomiska bekymmer. Men nu sedan ett halvår tillbaka har allt blivit bättre på alla sätt och vis, utom sexlivet. Vi båda mår psykiskt mycket bättre, har det bättre ställt, fler saker att se fram emot, osv.
Det är alltid jag som tar initiativ, och är i princip alltid med på noterna när hon vill(i och med att det händer så sällan), och jag förstår till 100% att hon inte ska "ställa upp" på sex, men det har verkligen sabbat mitt självförtroende, och gör mig orolig till om hon verkligen har så starka känslor till mig som man vanligtvis har i ett seriöst förhållande. Det handlar inte bara om sexet heller, utan hon tycks alltid hitta en anledning till att inte vara nära mig. Antingen är det för varmt, hon är trött, ont i huvudet, eller så får hon mer eller mindre ångest när jag kommer nära, och hon drar då upp något jobbigt, och det känns som att hon bara vill markera att hon inte vill ha mig där.
I början gjorde jag misstaget ett par gånger att visa hur jobbigt jag tyckte att det var när vi inte hade haft sex på ett tag, och hon sa att hon märkte en stor skillnad i mitt dagliga humör om vi hade haft sex eller inte, och vi blev ofta osams om dumheter. Hon förstod mig som att jag ville att hon skulle ställa upp, vilket jag absolut inte vill, men när hon kände det gick hon genast in i försvarsställning och började prata om att ingen ska känna sig tvingad till sex(ännu en gång, det är inte ens nästan det jag vill). Nu blir det istället så att jag tar hinten, och äter bara upp frustrationen, vilket efter en månads "väntan" får väldigt stora effekter på mig. Att lösa saken på "egen hand" är inte längre ett alternativ. Dels för att det bara dämpar frustrationen i någon minut, och dels för att får ännu sämre självförtroende av det.
Vi har pratat om det så många gånger, och jag börjar känna att det sakta kommer krossa min självkänsla om det inte går att komma fram till en lösning.
Det som jag tycker är mest jobbigt är alla bortförklaringar och skyddsmekanismer hon använder. Att hon så fort jag lägger mig nära henne på kvällen säger "jag tänkte försöka sova nu", eller "jag mår inte så bra", gör att det känns som att hon inte ens kan bli upphetsad av mig. Så annorlunda är jag inte från när vi träffades, och det känns mer och mer som att hon inte finner mig attraktiv, och det mår jag piss av.
Det är inte som att jag inte vet att hon tidvis mår dåligt, och vi pratar väldigt mycket om hennes problem. Det är bara det att det är så systematiskt, istället för att vara ärlig, och när jag för det på tal säger hon bara att hon har det så stressigt just nu, och att det blir bättre när allt lugnat ner sig.
Nu har vi varit där i ganska många månader, och jag är less på att se att för varje jobbig stund, så ökar avståndet mellan varje tillfälle vi har sex, och det återhämtar sig aldrig. Trots att vi har det bättre nu än vad vi någonsin haft.
Vi har gått från att ha sex varannan dag, till kanske en gång i månaden, och jag vet inte hur det är med er, men det känns verkligen inte som att man är omtyckt eller älskad när man blir så frånstött hela tiden. Hon säger hela tiden att hon inte har samma "bekräftelsebehov" som jag har, och det må vara sant, men det löser inte problemet, och om jag ska vara ärlig så känns det inte som att det kan fungera i längden att låtsas som att problemet inte finns, bara för att man själv inte är den med frustrationen.
Varför jag fått för mig att skriva av mig här är just för att jag inte känner att det kommer lösa sig som det ser ut nu, och jag inser att jag börjat titta åt andra tjejers håll, och det ger mig något så enormt dåligt samvete, för jag vet vad otrohet skulle innebära i vårat redan frustrerade förhållande. Jag kommer såklart inte agera på mina känslor och hoppa i säng med någon annan, men jag kan heller inte komma ifrån vad det innebär för min mentala hälsa att hela tiden trycka bort all min sexuella drift.
Förstå mig rätt. Jag älskar min sambo av hela mitt hjärta, och vi är på alla andra sätt så enormt bra för varandra. Vi kan än idag sitta på vardagskvällar och bara prata med varandra i timmar om allt ifrån politik till vetenskap och känsliga frågor. Vi är väldigt öppna mot varandra, och vi hjälper varandra i allt som går. Det är bara den här "lilla" detaljen som gör att jag ser en konstant nedförsbacke. I övrigt har vi planer på att gifta oss, skaffa barn, större lägenhet/hus, resa utomlands osv, så det är inte som att förhållandet på något sätt är dödfött.
Jag är verkligen desperat. Jag kan inte leva utan henne, men jag klarar inte av att trycka undan min naturliga instinkt så mycket längre utan att skapa stora problem för oss båda. Jag skulle absolut kunna tänka mig olika sätt för att antingen höja hennes lust, eller på något sätt sänka min egen, eller både och. Jag äter redan Sertralin som i vissa fall ska sänka sexualdriften, men för mig gör det ingen större skillnad.
Ni får ursäkta det långa inlägget. Det här är precis sådana saker som jag bara kan prata med henne om, i och med att hon är den enda som känner mig tillräckligt bra, men i detta fall möts jag bara av en vägg av hopplöshet.
Hjälp mig, snälla...