SNÄLLA HJÄLP MIG MED MIN SONS SÖMN!!!
Snälla alla mammor och pappor! Jag håller på att bryter ihop! På riktigt. Bryter ihop! Känner mig som världens sämsta förälder och börjar på riktigt bli rädd för att jag har tagit mig vatten överhuvudet!
När vår som var 6 veckor gammal så blev han förkyld och det var väldigt jobbigt för honom. Det enda sättet för honom att somna då var om vi gungade honom till sömns, något som vi håller på med än idag, han är nu 8 månader. Och nu håller jag och min man börjar bli tokiga. Allt vi vill är att vi ska kunna lägga honom i sängen och att han tillslut ska komma till ro. Men det går absolut inte. Vi lägger honom i sängen och han gör allt för att böka runt där, han ställer sig upp, hoppar i sängen, i värsta fall släpper han taget så han slår sig själv i spjälorna men annars så står han och hoppar allmänt. Om vi går ut från rummet så blir han fullkomligt hysterisk. Han gråter så mycket att han börjar hyperventilera. Och det börjar han med bara efter ca 5 min. Min man tycker att vi ska låta han vara. Han ska ligga där inne för att "han ska lära sig". Jag klarar inte av att höra och se att han blir så pass ledsen så att han hyperventilerar. Han är så ledsen att han blir helt svettig och ikväll har jag hållt på i 2 timmar och försöka få honom att sova. Ett tag satt jag inne i rummet med honom men han håller bara på och ställer sig upp och bökar. Han är inte ledsen om jag är där men så fort jag går ut så blir han hysterisk. Jag satt brevid hans säng nu ikväll och bröt ihop. Bara grät och grät. Jag orkar inte mer! Jag vet inte hur vi ska lösa det här. Jag orkar inte längre bära på honom, jag orkar inte långa stunder att gå med bärsele. ALLT jag önskar är att man kunde lägga honom i sängen och att han kunde komma till ro och somna utan att bli vaggad. SNÄLLA! Vad ska jag göra?! Jag blir deprimerad. Vi har också problem på nätterna, då kan han vakna och har man otur tar det en timma att söva honom. Det känns ibland som att vi har noll rutiner och när man väl lyckas med något och man får ett litet hopp så blir man så jäkla besviken igen. Hela tiden. Det här tar på mitt psyke, min och min mans relation och jag känner mig som en sådan dålig förälder. Vad ska vi göra??
Tack på förhand! Alla tips mottages!!!
/ en desperat mamma ????