Utredning - försökt över 1 år, fler?

Vill bara sticka in nosen och önska er lycka till

Har själv  varit i er situation, vi har genomgått utredning som inte visade på några fel varken på mig eller min man. (dock är jag av åsikten att något måste vara fel ändå¨, men de inte hittar det). Tog oss 2 år och en ivf för att bli gravida.

Jag vet att man lätt målar fan på väggen och tror att det aldrig kommer gå osv men kom ihåg att de allra flesta blir gravida, med eller utan hjälp tillslut. Och när man väl är gravid glömmer man sedan bort allt kämpande.

Men måste ni bekosta ivf:en själva om det blir aktuellt? Vi fick inte vänta särskilt länge på att få börja, bara någon månad och detta var i höstas förra året.

Hej, och tack för ditt svar!!

Grattis till graviditeten! Jobbigt med så långt kämpande, men då är det ju värt det iaf, jag är så rädd för att kämpa i flera år som resulterar i ingenting, då vill man ju hellre lägga sin energi på annat, jag känner att jag blir så matt och utpumpad av det här... Varje månad är en besvikelse...

Vad jag läst verkar det vara ganska lång kö, men som sagt, får fösöka ta en sak i taget, nu försöker jag fokusera på den här första utredningen sen får vi se vad det finns för möjligheter... Jag känner mig så sjukt misslyckad bara :( Men jag hoppas att jag också har ett litet frö i magen om några månader! :)

Hej!
Här är en till som försökt länge, 2 år (kravet för att få påbörja en utredning här där vi bor) och har nu kommit igång med den. Det som är tragiskt är att sommaren är här och då stänger allt ner, så vi kan inte lämna våra prover förrän efter sommaren.. Men det enda som jag känner just nu är att jag har gått från deprimerad, nästan nere i botten pga detta till att bli lugn och harmonisk. Visst, i början kände jag som du skriver, att jag var misslyckad, kan inte bli gravid som alla andra och mycket var i en svart ond cirkel. 
Men för någon vecka sedan ändrades allt.. Jag är mer lugn och harmonisk, njuter av varje dag som går, spänningshuvudvärken är borta och jag har slappnat av på ett annat sätt än vad jag gjort förut. 

Jag tror bara inte det är bra att fara iväg för långt i tankarna utan det barnmorskan sa till mig i telefon var att ta semester, släppa alla tankar och njuta av varandra, gå in med hopp och tro så löser sig allt, på ett eller annat sätt. Jag tog henne på orden, tog en minisemester och har bara njutit av vädret och de i min omgivning som får mig att må bra. 

Lycka till med er resa!

En till: Hej! Vad roligt att du svarade! Men gud vad dåligt att ni har behövt vänta ett helt år till!? :( Men vad skönt för dig att ha kommit till en punkt då man ändå uppskattar livet och tillvaron! Jag börjar förbereda mig på ett liv utan barn i bilden (utgår alltid från det västa :( ) Och det är lite som en sorg... 

Vad tråkigt att ni ska behöva vänta ytterligare! Du har inte funderat på att göra det privat?? :) 

Men det låter annars helt klart som en bra plan! Att slappna av och njuta :) (Jag jobbar på den drä slappna- av biten, vet ju hur viktigt det verkar vara och det stressar mig ännu mer!) Jag jobbar ganska intensivt hela sommaren, men i höst blir det lite lugnare, ska "bara" plugga, så längtar nog mer till hösten ;)

Här kommer en liten uppdatering! :)

"Spolningen" genomförd! Livmodern såg väldigt fin ut - frå passage i båda äggstockarna, slemhinnan såg bra ut! Enda jag hade var lite myom som ändå satt bra till så det skulle inte vara något hinder - så skönt!! 

Hon såg att jag var påväg att ägglossa, dock trodde hon att jag möjligen kunde ha pco :( För att min mens har börjat bli oregelbunden... Men jag får hålla tummarna, nu försöker jag efterforska i att få en tid till min förra gynekolog för att få svar på prover m.m:! Dock kan man väl inte räkna med det förrens till hösten!

Känns väldigt skönt ändå, inte så farligt som jag befarade :)

Hej! Jag förstår och känner med er så mycket! Vi har försökt i typ 3 års tid och varit under utredning under 1,5 år! Jag är 30 och min sambo 34 och problemet är att jag har väldigt glest mellan ägglossningar! Framkallar kanske en naturlig mens per år! Så nu har jag ätit flera kurer med hormoner för att stimulera bildning aväggoch ägglossning! Och förshoppningsvis blir det snart bebis! Men det jag ville komma till var att jag så väl könneri gen mig i din situation, jag har varit så oerhört uppgiven, ledsen och förbannad! Glad men samtidigt ledsen över min egen situation när jag ser alla mina kompisar med barn! Visar också haft en svacka igår relation på grund av detta, det är Jättejobbigt emellanåt och jag tror det är viktigt att man får känna att det är det!! Att vara ärlig med hur ledsen det gör den och försöka vara så öppen man kan med det! Men det har varit en lång process för mig, i början var jag barast orolig att alla skulle fråga när vi skulle ha barn! Men som någon skriver här, de allra flesta blir gravida så småningom så håll hoppet uppe, du är dessutom i en bra ålder!! Jag har väldigt lätt att se det negativt så jag förstår dig till 100% och ang ivf i det landstinget jag bor får man göra 3 försök (om man inte har barn sedan tidigare) utan kostnad! Men det kommer bli bra, försök håll modet uppe men var också öppen med Hildur du känner de dagar det känns skit!!! Stort lycka till!!!!

Jäkla iPad! Lite ändrade ord men hoppas du förstår! "I vår relation" och "hur du mår" inte Hildur! Bland annat

Jag måste bara säga att 1 år är vanligt att det tar. Jag fattar inte vem som tutat i folk att det ska ta sig med en gång?

Det är så mycket som ska klaffa, men om naturen får ha sin gång så tar det nog snarare minst ett år för de flesta att bli gravida.

Mia83, Tack för ditt svar och din historia! 

Jag känner också igen mig i det du skriver, framförallt med svackor i relationen, min sambo tyckte till en början att jag "ojade i onödan" vilket gjorde att jag inte kände något stöd... Nu känns det som vi kommit så mycket närmare varandra! 

Jag har mens varje månad men den har börjat bli mer oförutsägbar... 

Står ni i väntetid för ivf eller skall ni vänta tills "kuren" är klar? 

Ellie, Visst är det så, men å andra sidan vad förlorar man på en utredning? Jag vill veta så fort som möjligt om jag kan bli gravid på naturlig väg, jag blir inte yngre och chansen att lyckas minskar ju med stigande ålder... Dessutom kan det ju vara något som är dåligt för ens graviditet (ex. jag har dåliga sköldkörtelvärden som jag håller koll på, detta kom fram då jag nämnde att jag försökte bli gravid, detta är ju bl.a en missfallsrisk)

Jag tycker iaf att det enbart är positivt att utreda! 1 år är lång tid när man hoppas mer än nåt annat på en liten... 

Jag menar att det kan vara stressande i sig att tro att det ska ske inom ett år. Tror det bästa är att bara haka på och vänta åtminstone 3 år innan man söker. De flesta har ju trots allt blivit gravida innan dess.

Det är många som ljuger och vill ha utredning innan 1 år till och med. Vården får mer att göra och de som verkligen behöver hjälp får vänta längre.

Hade alla varit införstådda med att det kan ta 1-3 år innan man blir gravid så hade folk inte blivit stressade i onödan.

Och du talar ur egen erfarenhet eller? Tror inte det, då hade du aldrig uttalat dig så tanklöst.

Det är fruktansvärt att gå månad efter månad, och efter 1 år är 90% gravida. Alltså är det OVANLIGT att inte vara det och självklart ska man söka hjälp!

Ja, det känns lite som att så mycket av livet stannar upp + att oron för att nåt skulle vara jättefel växer, det i sig är ju lugnande att få en diagnos att d inte är omöjligt på naturlig väg - och att det finns hjälp att få... Jag kan hålla med dig första månaderna, men 3 år?! Jag som är 24 verkar ju tillhöra den yngre skaran, är man runt 30 så är ju 3 år ännu mer???

Gyn pratade om ÄL-test vid spolningen, testade imorse, positivt!! Kommer inte kunna ha 6 förrens imorrn kväll (men hade igår, så bara hålla tummarna nu!) Känns bra att jag faktiskt har ÄL iaf! :) Min karl har ju inte lämnat sina prover än och jag har fått svar på hormon proverna men ett litet hopp tänds! :)

Jag talar av egen erfarenhet. Jag bestämde mig för att ta mina bekantas råd och slappna av och ge det tre år. Det tog 2 år och 1 mån sen var jag gravid. Jag är helt säker på att hade jag stressat iväg efter 3 mån så hade jag aldrig blivit gravid för kroppen känner av stress och gör inte en stressad kropp gravid.

Ska man bli mamma kan man bara inte vara stressad. Din kropp känner dig mer än vad du själv gör.

Felet ligger ju inte alltid hos kvinnan? Nu var det ju inte så att jag sprang till gyn efter 3 mån, jag tycker 1 år är länge nog! Glöm då inte att det är väntetider för att få utredning, att det tar tid med alla besök, prover m.m. Barn blir till i krig, våldtäkter osv så tycker inte ditt resonemang håller... Visst kan stress säkert försvåra, men att lägga allt det på kvinnan gör ju att man blir än mer pressad, att  det är mitt eget fel att jag inte blir gravid... Många har ju blockerade äggledare, "onormal" livmoder, endometrios, pco osv, hur f*n kan du säga att det skulle bero på stress att d inte blir barn?!

Oftast är man inte ensam om detta problem...

Jag och min sambo har försökt snart i ett år utan resultat. Två hemma tester visar på att jag har lite halvtaskiga spermier. Men hennes del fungerar utan problem. Även fast man känner till detta så får inte jag behandling utan måste ha provat minst 1,5 eller 2 år innan jag/vi får hjälp. Så om det finns fler som är i min situation så ska man helst ha utlösning var annan dag och inte mer. Sen gäller det att inte äta lakrits, kaffe, massa socker. Och jag får avstå bastun som jag tycker om samt varma/tighta byxor/kallingar. (Tänkte att jag skulle ge några tips för dem som har samma problem som jag).

Du skriver: 'Visst kan stress säkert försvåra' Hur ska du ha det? Antingen så påverkar inte stressen eller så gör den det. Nu har det visat sig att stress faktiskt påverkar och då blir det ju ännu ett hinder på vägen som man hade kunnat skippa genom att inte bli stressad för det hjälper ju inte heller.

Läkarna menar på att det man själv kan göra för att underlätta det hela är att åtminstone låta bli att stressa. Förstår du? Sen är det kanske svårt att inte stressa på beställning men det underlättar ju inte mer om man stressar. Det är en paradox, jag vet. Men vissa lyckas faktiskt släppa stressen och halva jobbet är i vissa fall gjort.

Hur tror du det var förr? Då fanns inte de möjligheter som finns idag.

Vi genomgick en fertilitetsutredning förra sommaren. Det vi fick göra var: blodprov (kollades TSH på mig), spermaprov, VUL och HSS-spolning. Jag bad om att få göra en laparoskopi då jag misstänker att jag har endometrios, men vår läkare sa att det är onödigt då jag inte har några ärr på äggledarna (som endometrios kan orsaka). Inte fick jag kolla mina flytningar heller, som luktar illa och är gula. Jag känner att de inte har gjort det de har kunnat för oss, så jag tänker ringa till hösten och be om en ny utredning. Då endast på mig då sambons prov såg bra ut. Jag vet att felet ligger hos mig, för jag har varit gravid förut (för 6 år sedan). 

Rent logiskt borde då felet ligga hos honom, du kan ju bli gravid.

Hej! Jag och min sambo har försökt bli gravida sen jag slutade med mina P-piller i september förra året och lyckats tre gånger. Men alla har slutat i MF (1:a i v.5, 2:a i v.6 och 3:e ett MA i v.10 men avstannat i v.6).

Jag är 26 år och har ätit piller sen 16 års ålder och min sambo är 30år. Fullt friska så vitt vi vet...

I måndags var vi inne och påbörjade utredning med prover och undersökning. Har inget mer att vänta på nu enligt specialist mer än att provsvar ska komma tillbaka och eller att vi lyckad bli gravida igen och får komma på tidiga kontroller och ev delta i en studie om upprepade missfall. Pratat om blodförtunnande sprutor oxå som jag hoppas ska kunna hjälpa.

De två senaste månaderna efter mitt MA i april har jag troligen inte haft ägglossning då mina ÄL-test varit helt konstiga... Men hittills inget fel på någon av oss.

Hoppas på ägglossning om en vecka!

Styrke Kramar till er och vi ska nog allt kunna gå till det snart!! )

Jag försökte bli gravid med ett ex, något år innan min sambo, och det ville sig inte då heller (försökte i 9 månader). Exet har barn idag.