Ledsen och känslig trots att jag är jätte lycklig!

Kan tillmed känna mig ledsen över att tänk om amningen slutar fungera osv, att jag inte vill flaskmata för jag har provat det när jag pumpat ut och för mig tyckte inte jag det var lika mysigt som när man ammar men jag fattar inte varför jag tänker så att de kanske inte fungerar sen för nu fungerar ju amningen jätte bra och har fungerat sen första början... Men det är alla känslor även att jag tror ibland att tänk om nån tar henne ifrån mig/oss . Kanske är det att jag inte förstår riktigt ännu att hon är vår?! Jag tänker många gånger iofs att tänk att hon är vårt barn, min dotter :') . Kanske bara alla känslor nu????

Hormoner och den enorma omställning det är att få sitt första barn, så ta det lugnt, det är inget konstigt! Och våga prata om känslorna! Jag grät typ dygnet runt i en månad när vår dotter var nyfödd, det var sjukt jobbigt även om hon var frisk och vi var lyckliga. Det är ok det med.

Men du, amning slutar inte att fungera bara så där. Det kan ske pga sjukdom eller extrem psykisk stress men inte annars. Däremot upplever många att mjölken tar slut i vissa perioder men är man påläst och vet att det är så i perioder och man bara ska amma på så är det inga problem heller utan helt naturligt.

Grattis till bebisen!

Ingen fara! Du har lite babyblues och är överöst med hormoner samtidigt som du är mitt inne i en stor livsinställning. Det blir lite mycket ibland. Jag både grät och oroade mig över allt och inget första månaderna trots att jag hade en frisk och oftast nöjd bebis. Du kommer landa i det hela :) Om du känner förtroende för din BVC-sköterska kan du bolla lite med henne.

Vad gäller amning så är det som Alexis säger, den havererar inte bara plötsligt. Det kan dock ibland kännas så, exempelvis när man behöver öka produktionen eller när bebisen är mitt inne i ett utvecklingssprång men detta är saker som löser sig :)

Det är het normalt det som du beskriver. Tror de flesta är som dig. Jag var så. Tog nog ett bra tag innan jag var helt återställt i huvudet.

Jag känner igen mig. Det tog tid för mig med vårt första barn, jag gjorde väl det mesta rätt och sådär vill jag tro men var inte himlastormade lycklig. Efter en månad bröt jag samman och det var skönt att släppa "den duktiga flickan" i mig..När jag släppte att jag var fel släppte också deppen tids nog. Var inte rädd för att vara svag, det är starkt att våga vara svag.

Idag är min förstfödda 7 år och hon börjar ettan på måndag. Trots att det tog tid att känna det efter förlossningen är det övertydligt nu, jag älskar som jag aldrig har älskat! Det är skrämmande men samtidigt underbart. Hon är apjobbig stundtals men samtidigt den vackraste individ jag någonsin har skådat, hon är i lilla tonåren och har en massa konstigheter för sig kan jag tycka men samtidigt är hon en tjej med mycket empati och härliga egna egenskaper. Hon ger mitt liv så mycket mening vilket kan göra mig livrädd till och från. Den känslostorm som att få ett barn skapar kommer jag nog aldrig komma ifrån.
Jag lovar dig att det kommer men våga.
Vissa går igenom livet orädda, andra tänker och känner mer eller på annat sätt och det är okej.

Du har fått jättebra svar men vill också lägga till en sak, som gravid eller nybliven mamma känns det ibland som ett STORT krav att man BARA måste vara enormt lycklig hela tiden, det kan också vara en stor press att ha på sig och som kan göra en deppig. Dvs att det känns som att alla andra känslor ä lycka är förbjudna.

Du har redan fått många bra svar och jag kan bara hålla med. Jag vill även passa på att tipsa om amningsnapp som du kan använda på bröstet som bebisen har svårt att greppa om. Min lilla hade svårt att greppa och jag började köra med amningsnapp vilket fungerade jättebra. Nu är hon snart sju veckor och numera vägrar hon amningsnapp, men i och med att hon har vuxit till sig kan hon numera greppa både brösten utan problem