Är det något fel på mig?!

Nej, du är inte ensam om det. När och hur man gråter är helt och hållet individuellt. När min kompis gick bort så grät jag ingenting alls. Jag satt också och tittade på allt runtomkring. Sju veckor senare fick jag ett vansinnesutbrott och grät sedan hejdlöst under en hel dag.

När min arbetskamrat dog så grät jag inte heller. Jag var beredd på att jag skulle reagera som när min kompis dog, men det gjorde jag inte. Det har nu gått snart ett år sedan hon dog och jag har fortfarande inte gråtit.

Att skratta istället för att gråta är inte helt ovanligt.

Jag gråter också när jag läser böcker. Häromdagen grät jag också för att jag blev arg, men nu är jag gravid, så det berodde nog mer på hormoner än någonting annat.

Du är helt normal. Tårar är inget tecken på att man inte kan känna känslor. Du mådde ju dåligt efter att du skrattade, eller hur? Du har inte tappat dina känslor.

Min sambo påpekar sådant om mig med. Jag har aldrig riktigt orkat bry mig speciellt. Många säger att jag är lik min mor på det viset.

Vi pratar inte heller mycket, är inåtvända och de som inte känner oss ser oss som ett mysterium mycket troligt. Mina syskon och många andra i släkten är väldigt utåt och glada och hoppiga. Förstår inte hur de orkar.

Jag har en del diagnoser som förklarar mitt sätt. Visst har jag känslor men visar eller märker dem på samma sätt som de flesta andra. Gråter aldrig, skrattar inte ofta men bryr otroligt mycket om mina nära.

Kan inte riktigt förklara, känner inte den där kärleken som jag läst om eller sett på film, det är bara trams i mina ögon men jag skulle gå in i eld och lågor flr min familj oavsett vad! Tror min mamma är ungefär likadan.

Min sambo älskar mig men tycker jag är kall. Han är väldigt öppen med sina känslor och har alltid vart men tycker om mig som jag är. Har två döttrar, äldsta är som honom och andra känns precis som mig, om inte värre.

Så känn inte att det är någon fara. Vissa är helt enkelt såhär.

Angående begravningar så har jag varit på eb del utan minsta tecken på sorg, visst tråkigt att de gick bort men det gör vi alla någon gång.

När en vän tog livet av sig blev jag mestirirriterad och arg.

Jag kan ha kul och vara ledsen men inte alls på samma sätt som många. Varför lägga ner energi på att gråta eller skratta för min del.

Hör hur konstig jag låter men då är det så!