Till min lille pojke

Du valde att bli till och ville komma till oss. Vi valde att längta efter dig och lära oss älska dig. Precis som vi älskar dina storasyskon.

Men lille vän. sen blev det som det blev. Vi valde att avbryta graviditeten. Vi valde att avsluta ditt liv. Det är ett beslut jag aldrig kommer att känna mig bekväm med, för vad gör det mig till? världens sämsta mamma? förmodligen.

Allt detta beror på att du hade en kromosom för mycket, en ynka liten kromosom. Vi hade kunnat välja att låta dig leva. Och om du varit vårt första eller andra barn hade vi gjort det.
Men nu, dina tre syskon kräver sin tid. Dina föräldrar börjar bli gamla. Vi visste inte om vi skulle orka leva med dina handikapp. Vi har så fullt upp som det är nu.

Det låter så vansinnigt fånigt. världens sämsta ursäkt. Och så är det väl. Men vi gjorde det här valet också för din skull. för vi visste inget om hur dåligt du faktiskt skulle må.

Du var så fin, lille vän, hade samma drag i ansiktet som dina syskon. Jag undrar så vem du kunde ha blivit. Jag undrar så om vi berövat oss själva underbara upplevelser med dig.
Så är det med all säkerhet.

Och det är det som gör mig så ledsen. Jag avskyr mig själv. Jag ville inte leka Gud, det ska ingen behöva göra. Men nu valde vi detta och jag är så ledsen att det var såhär det blev.

Förlåt oss lille vän...eller låt bli. För om jag kommer att bli straffad pga mitt val, så tar jag straffet och bär det. Jag tror vi förtjanar att må dåligt.

Förlåt oss igen! Du fattas oss.