Frustrationen att vara ensam förälder i relation med ny partner
Jag har en underbar son på 6 år och han har en pappa som verkligen bryr sig om honom, men det geografiska avståndet gör att jag har blivit ensam förälder. När vi först delade på oss var det varannan vecka som gällde och det fungerade bra. Men på grund av omständigheter i livet flyttade vi åt varsitt håll geografiskt. Så här sitter jag nu med det stora ansvaret för sonen. För det mesta klagar jag inte, men ibland känns ansvaret överväldigande. Speciellt som jag har en ny sambo som inte intresserar sig speciellt mycket för min son och som inte själv har några barn. Han lever sitt bekymmerslösa barnfria liv medan jag drar ett stort lass med allt vad ansvar heter. Visst han hämtar på fritis ibland och tar hand om sonen om jag måste iväg. Men mer än så är det inte och jag kräver inte det av honom. Det är ju inte hans barn. Men jag blir frustrerad ibland och trött över att alltid behöva rodda allt runt sonen. Och ibland tycker jag att det var lättare att vara ensamförälder utan sambo. När det bara var sonen och jag. Hur har andra det?
Startar den här tråden för att få gnälla av mig lite och få höra hur andra har det..
Och jag älskar min son och att vara hans mamma , och vi har unga större problem.
