Hur står det till med människosynen egentligen?
När jag bara vara 18 år gammal hade jag ett tungt missbruk av alla slags droger och injicerat i flertalet år.
En dag tog jag en överdos, det blev alldeles för mycket och kände att jag dör nu. Min dåvarande pojkvän ringde ambulans medans jag låg i sängen och kände att "Nej, jag försvinner nu.. få hit en ambulans, jag dör nu, jag dör". Han förklarade läget, men fick till svar att dom tänker inte skicka någon ambulans. Bad han ringa igen, jag måste ha en ambulans, det är slut för mig nu. Fick åter ett nej till svar och kände "Fyfan, jag dör och ingen hjälper mig" den känslan önskar jag ingen.
Jag talade om detta med min sjuksköterskelärare som jobbat på ambulans i flera år och frågade, varför skickade dom mig ingen ambulans? Fick ett skakade huvud till svar med följden: Det är inte klokt, det skulle dem ha gjort. Det jag kan enda jag kan tänka mig är att det är fel på människosynen, "En missbrukare mindre, ett problem mindre" och sa jag skulle anmält händelsen. Tur nog överlevde jag med en hårsmån.
Hur fan står det till med människosynen? Är det såhär folk ser på missbrukare? Snälla nån, jag var 18år gammal. Hur kan ens sådan personal få jobba inom vården.