En helt vanlig blogg om ett helt vanligt liv - fast tvärt om...
Vem är jag: Jag är en Art Director på 41 som älskar att åka skidor, köra rally, mitt jobb och att se potentialer. Det kan vara i båtar, bilar, hus, företag, stolar, trädgårdsarbete. Vad som helst kan lätt förvandlas till vad som helst… Och allt för ofta blir det så i våran lilla familj. Fullt med projekt. Just det, jag glömde. Jag älskar min fru och mina tre barn också.
Vi bor i Åre på vintern och på Gotland på sommaren. Jag jobbar som frilansande AD, har företag med min fru och sidekickar som körinstruktör på Åresjöns is.
Bloggar om: I min blogg kommer jag att beröra allt möjligt. Min vardag som småbarnsförälder, som ArtDirector, Rallynörd, skidfantast, berömberoende husrenoverare, bilbyggare och Åre bo och alla andra spännande projekt som hela tiden verkar hamna framför våra fötter. Med andra ord. Någon slags motpol till lugn och ro.
Här är ett exempel på blogginlägg från när jag började. Gå gärna in o läs på www.1000ordiminuten.se
Jag kan inte hjälpa det. Det ploppar upp saker i min hjärna hela tiden. När andra sitter tysta och tänker, sitter jag och ploppar popcorn. Jag älskar att låta tankarna hoppa isvak och jag älskar att försöka förmedla detta. Fram tills nyligen har jag gjort det genom att prata. Alldeles för ofta och alldeles för mycket. Nu t
änkte jag göra det även för er. Genom att skriva.
Att tänka innan man talar har aldrig varit mitt ledord. Eftersom jag talar så mycket skulle jag få tänka hela tiden. Det hinner jag inte. Så fort någon säger något ploppar det alltid upp något (enligt mig) roligt svar. Det ploppar inte bara upp en grej om jag ska vara ärlig. Det ploppar upp massor. Sen ploppar det upp lika mycket till när jag hör vad jag själv säger. Ett evigt ploppande, på gott och ont.
I sociala sammanhang är det bra. Folk skrattar. Och ibland är jag nog ganska rolig. När jag inte är jobbig. Jobbig är jag kanske när jag avbryter. Gillar man inte mig så är jag rädd för att jag är jobbig hela tiden. Ibland kan det dock gå väl fort. Oftast kan ett självdistanserat skämt rädda situationen. Eller något annat verbalt. Ibland inte…
För många år sedan var det dags för mig att introduceras för mina svärföräldrar. Vi skulle tillbringa helgen på deras gård nere i Östergötland. Helgen flyter på bra och vi har trevligt. På söndagen ska vi ta en liten bilutflykt. Vi åker runt i bilen och tittar på vart gammelfarmor bodde, vi tittar på den fina gamla kyrkan, jag får lära mig skillnaden mellan olika raser på olika nötkreatur. Jag försöker lyssna och svara intresserat. När vi åker förbi en åker frågar jag om skillnaden mellan att harva och plöja. Jag frågade lika mycket för att jag ville veta som för att det var de enda jordbrukartermer jag kunde. Allt går bra. Vi har trevlig. Det blir en sådan där uppsluppen stämning där vi sitter i bilen och skrattar. Umgås. Svärfar åker aldrig fort, framför allt inte när han är ute på utflykt. Men nu gick det ovanlig sakta. Det gör det för att vi har hamnat bakom en traktor, eller bakom en John Deere som svärfar skulle ha sagt.
Då ploppar det till. I min iver att visa mig från min trevliga, "roliga" sida så börjar jag berätta en anekdot som hade hänt några veckor tidigare när jag och Carolina var och bilade nere i skåne. På ett socialt lättsamt överdrivet sätt berättar jag hur frustrerande det var när vi hamnade bakom den där traktorn, (förlåt jag menade förstås den där Valtra A82´an) utanför Mölle.
Jag minns inte om vi hade bråttom, var hungriga eller bara var Stockholmiga. Irriterade på att vi inte kom om var vi i alla fall. Så när jag sitter där bak i bilen berättar jag med inlevelse. Jag mig själv säga:
– Och så kom det ut en sån där bonndjävel precis framför oss med traktorn.
…. Eh… Bonndjävel, vänta. Sa jag det. I en bil full med bönder? Hjärnan snurrade till. Bra jobbat, Mats, tänkte jag. Mitt verbala överslätningsförsök gjorde inte saken bättre:
– Alltså, jag menar inte bonndjävel så. Jag menar en idiot… alltså inte att en bonde är en idiot… Ehhhh, fast alltså. Idiot. Men du vet, bonne liksom.
Tystnaden spred sig i bilen. Carolina tog sakta bort sin hand från mitt lår och tittade ut genom sidorutan. Ploppandet var slut. Jag hade inget mer att säga. Och för en liten stund hade ingen annan det heller…
-----
Med det sagt ber jag om ursäkt redan nu om mitt ploppande kör mig i diket iband. Det är oftast inget illa menat : )
