Separerad med tvååring heltid - Ny kille utan barn, funkar det?

Jag tycker inte det. Tvärtom jag tycker erat upplägg är bra för att det är så tydligt att din dotter är ditt ansvar, genom det minskas risken för att ni ska tjafsa om hennes uppfostran.

Jag tycker att det låter riskabelt. Om han inte vill ha ett eget barn ännu, varför skulle han trivas med en vardag som kretsar kring någon annans barn? Även om du tar full ansvar för ditt barn så är en tvååring i högsta grad närvarande och krävande ganska konstant. 

Om jag hade separerat från min sambo har jag svårt att se att jag skulle ge mig i lag med en man som inte tydligt uttrycker att han gillar barn. Och framför allt mina barn då  

Jag tycker som du. Har de tänkt att bo ihop så förstår jag inte hur den bra killen som inte gillar ungar tänker sig att freda sig mot ts tvååring. Tvååringar brukar inte visa den sortens hänsyn att de lämnar folk som inte är intresserade av dem ifred. 

Jag hade inte tagit den risken. Varför utsätta ditt barn för någon som erkänner att han inte gillar barn? Nej, jag tycker inte att det är värt det.

Jag hade nog valt att fortsätta förhållandet som särbos. Detta för att det låter som den bästa idén för de flesta inblandade.

Killen är 25 år, har nog många år kvar där han vill göra som han vill. Det jag läser ut av att han inte gillar barn och kanske vill ha barn senare är att han inte vill att ett barn ska styra hans tillvaro. Vill du verkligen tvinga på honom det? Risken är att han känner sig inträngd och att relationen tar slut.

Din lilla flicka, hon har inga nära manliga förebilder så hon kommer troligen (händer inte alla) försöka få så mycket närhet som möjligt med den som hon bor ihop med. Att han sedan inte är så förtjust i barn så kommer han kanske inte vilja det vilket då barnet kan känna som ett nederlag...varför vill han inte vara med mig jag vill ju vara med honom. Och säg sen att det tar slut, då har en manlig förebild försvunnit och det kommer finnas en saknad.

Jag får känslan att du hoppas att de kommer växa med varandra, för de är säkert fantastiska båda två. Men jag tror att det bästa vore att ha ett särboförhållande, detta så att din kille får möjligheten att leva sitt liv så som han vill och förhoppningsvis mogna så att han kan ta till sig ditt barn på rätt sätt. Det sätter även din lilla flicka i en positiv situation att hon får växa upp i lugn och ro.

Detta är kanske inte din högsta dröm, men tänk vilken djup och bra relation du och killen kan få om ni tar det lugnt och inte rusar iväg. Jag tycker det är otroligt bra av honom att han är ärlig med sina känslor! Så ta det lugnt och hitta en bra relation för din kille, din dotter och dig...du kan ju fortfarande få go bitarna ;)

hej. sitter i samma sits. dock dejtade jag å den nya i 1år innan vi blev ihop (snart 6månader har vi vart ett par) han ville inte alls ha barn. där av den långa dejtningen. tog ett tag för honom att acceptera min dotter som nu är 4år. eller rättare sagt att jag har barn eller nått. han är 4 år yngre än mig jag är 25år. 

jag tycker det är svårt att veta hur mycket ansvar man ska ge han. blir han ihop med mig följer hon ju med på köpet. de vet han ju. han har valt det. eller tänker man fel då ?

hoppas vi båda kan få bra svar =)

Ja, du tänker fel! Ramla inte i den gropen om du vill behålla ditt förhållande. Om du vill ha en kille som tar ansvar och kliver fram som en fadersfigur för din dotter så får du leta rätt på en kille som också vill det, som själv tar stegen dit. I samma stund som du börjar kräva och pressa fram ansvar för din dotter så kommer han att tycka mindre om styvfamiljskonceptet och i värtsta fall även din dotter. Låt honom själv ta ansvar om han vill ha det men kräv det inte, för det är ett idiotsäkert sätt att driva honom ut ur ert förhållande. 

Du säger att han har valt att leva ihop med en som har barn, men du har i samma utsträckning valt att leva med en man som inte är intresserad av barn. 

Hej! Åh vad många bra svar! Tack så mycket :) Ursäkta att jag inte svarat direkt, men jag har inget internet hemma just nu...

Ni har helt rätt i att min tvååring kräver mycket uppmärksamhet och inte lämnar någon "i fred" :) Vad gör killen då? Han pratar ju med henne och leker med henne, och han ser definitivt mer bekväm ut nu är första gången de sågs, så det blir ju bättre. Men han är fortfarande inte head over heels direkt... Jag kan inte avgöra om dottern visar några tecken på att känna sig avvisad. Vad borde jag vara uppmärksam på? Hon blir glad när han kommer, och när hon förstår att han är påväg, ibland lite ledsen när han går. När han är här kan jag ibland tycka att hon kräver MER uppmärksamhet från mig / oss än när vi är själva (dottern och jag alltså), men det är ingen jätteskillnad...

Något annat än särbo-förhållande är inte aktuellt, I det avseendet är vi båda överens om att vi måste gå långsamt fram. Men vi ses nu i princip varannan dag, och det är ändå ganska "intensivt" (i alla fall för dottern) känner jag.

Vi visste ju båda om situtationen när vi började dejta och fortsatte ändå (han visste att jag hade barn och jag visste att han inte liksom gillar barn), men till mitt försvar så kan jag ju säga att han visste också att min situation aldrig kommer att ändras, hon kommer ju aldrig bli mindre mitt barn, medans jag nog (fast det är dumt att anta såna saker) hoppas någon stans att han kan mogna och känna sig mer redo för ett familjeliv. Det är också svårt som mamma att föreställa sig att någon INTE blir störtkär i min dotter! Hon som ju är världens underbaraste!

Är det någon som varit med om något sånt? Att en person som inte ser sig redo för barn ändrar sig? Hur lång tid tog det och kan ni ge några tips på vad jag kan göra för att underlätta situationen? Jag tror att Ann Cistrus har rätt i att pressa och kräva fram saker gör mer skada än nytta... Men sen?

Om jag blev ensam med mina barn så skulle jag ha svårt att satsa på någon som "... erkänner att han inte riktigt gillar barn". Människor som inte gillar barn och djur är ganska tråkiga tycker jag. Vore naturligtvis mycket bättre för 2-åriga dottern om du träffade en man som känner sig privilegierad av att få lära känna henne och att få vara en viktig del av era liv.