Trivs inte med familjelivet som ensamstående. Hjälp,

Nån?

Hatar mitt ensamstående liv, pappan finns inte alls med i bilden. Precis som du säger är det kört att ta en promenad, gå på bio eller bara åka och fika hos kompisar en kväll. Man känner sig otroligt fastlåst.

MEN vi är de lyckliga som får ha våra barn. Det är en period och den blir lättare ju äldre barnen blir. Mitt är ungefär som ditt äldsta och nu är det otroligt mycket enklare än för några år sedan.

När jag var i den sitsen såg jag till att minimera det jag måste göra. Exempelvis planerade jag för väldigt enkel mat alla dagar. Gärna halvfabrikat. Städningen gjorde jag mer sällan. osv.

Sen såg jag till att efter läggdags diskade jag alltid så att köket skulle vara rent och inget skulle bli stånende till nästa dag.

Och sen tog jag alltid en stund till mig själv, läsa, se på TV, ringa och prata med en kompis, innan jag skulle gå och lägga mig.

Så tog jag mig igenom den första tiden. Sen blir det bättre och bättre. Men just inlåstheten hittade jag ingen lösning på förrän jag jag hittade en annan man som så småningom krävde ensamtid med mitt barn. 

Jag var ensamstående i 25 år. Från när nr 2 föddes. Ingen barnvakt. Exet hade inte barnen alls. Träffade dom då och då bara. Barnvakt hade jag inte mer än möjligen nån gång om året. Det går!

Kan du klona karln?
Härligt att höra att det faktiskt går att träffa ngn som ensamstående mamma.

Jag är ensamstående med tre barn. Det som jag tycker är jobbigast är att inte ha någon att dela bekymmer och glädjeämnen kring barnen med. Praktiskt fungerar tillvaron bra, mina barn börjar bli större och jag kan åka och handla själv, ta en promenad osv själv.

Mat lagar jag enklast möjliga för att det ska gå snabbt och lätt. Städa gör jag på torsdagar då jag slutar tidigt på jobbet, då slipper jag det under helgen. Jag veckohandlar alltid och planerar en matsedel för veckan (i stort sett samma ingredienser varje vecka som jag varierar) och en av mina stora räddningar har varit skolans läxhjälp! Så underbart det var när de började där. Jag diskar alltid direkt efter maten och städar upp i köket, jag avskyr när saker samlas på hög. Tvättar gör jag jämt och ständigt, det är otroligt drygt och tar aldrig slut.

En annan sak som gjort tillvaron betydligt enklare är att de leker mycket med kompisar. Lilltjejen som är fem år följer ofta med kompisar hem de dagar då jag jobbar länge vilket lättar mitt mammahjärta. Mina pojkar som är 9,5 och 8,5 år gamla går hem själva efter skolan och har ofta med sig kompisar hem, vilket också känns skönt.

De är hos sin pappa varannan helg och då passar jag på att göra saker som jag vill göra. Går på bio, träffar vänner (vilket jag även gör med barnen, men ibland är det skönt att göra det ensam), tar det lugnt och struntar i att laga mat. Tränar gör jag hemma varje kväll, jag har en yogamatta och en pilatesboll, det räcker och får plats i vardagsrummet. På jobbet får jag mitt sociala behov tillgodosett när det gäller annat folk än mina barn.

Det blir lättare när barnen bli äldre! Sen är rutiner helt underbara! Och lär barnen att klara av att göra saker själva. Mina två stora bäddar rent sina sängar själva, alla tre städar sina rum själva, de bär ut sopor själv osv. Vi har tydliga platser för alla skor, jackor osv vilket underlättar mycket. Barnen har fått lära sig att sätta saker där de ska vara ända från att de var små. De skrapar sina tallrikar och sätter in i diskmaskinen själva. De torkar av bordet efter att de har ätit. Den äldste hjälper mig ofta med städning, trädgårdsarbete och sånt för en liten peng. Enkla små saker som avsevärt underlättar min vardag.

Men jag saknar någon som bryr sig lika mycket om mina barn som jag gör. Som älskar dem som jag. Vilket deras pappa inte alls gör.

Verkar som att jag inte är den enda som mår/känner såhär av att vara ensamstående.... Det är så oerhört skönt att höra att jag inte är ensam! Att vi är många som kämpar på!

Det är verkligen ingen rolig sits att vara ensamstående. Det värsta är ju låstheten. Jag får panik över att vara så låst. Jag är ung men känner mej gammal för att jag är hemma så mkt.  

Men jag tror och hoppas som ni säger att et blir enklare när de  blir större. Just nu är jag ju ensam med en större och en väldigt liten. En tvååring som trotsar och upptäcker världen.
Och jag hinner inte med min stora dotter för den lilla tar så mkt tid och energi...
Är ledsen för att mina barn får växa upp med en ensam mamma som ständigt är sliten. Är rädd för att inte räcka till. För jag känner att jag knappt räcker till, till mej själv.

Mitt ex är inget att be om hjälp om, för han är en sån som gärna trycker ner mej för att själv mår bra. Han skickar en massa elaka sms och håller på trots att han är den som valde att göra slut.
Förra veckan fick jag feber och mådde jättedåligt, jag frågade om han kunde ta barnen över natten men han vägrade.
Är rädd inför framtiden. Att vara ensam och om man skulle gå in i väggen, bli sjuk m.m. Jag har ju ingen livspartner att luta mej mot som tar hand om hemmet/barn när jag inte kan/orkar.

Blir också stressad av varann helg när jag väl får egen tid, då vill jag hinna med allt som jag aldrig kan göra när jag har barnen.

Jag känner mej överväldigad.

Jag och sonens pappa gick isär för sju år sedan, vi har alltid haft vv vilket är bra främst för barnet. Nu är mitt barn lite större och jag kan nu åka och handla själv medan han är hemma men småbarnsåren var tuffa. Just det där med att man inte hade någon att luta sig emot, ingen självklar person att prata med när sonen gjorde något helt fantastiskt eller när det var en massa trots.

Men det blir bättre och man blir mindre låst ju större barnen blir. Sen hittar man sina rutiner och sin vardag. Så fortsätt att kämpa! 

Jag har nu efter många år som singel träffat en man, jag tror det kommer när man är redo. 

Delar av det du beskriver tror jag är just "så här är det att vara ensamstående med barn".

Men delar tror jag är för att ni fortfarande håller på att landa i er nya tillvaro. Du skriver att ni skilde er för 7 månader sedan. Det kan ta dubbelt så lång tid för dig och barnen att helt landa, hitta rutiner och vänja er vid den stora förändringen.

Och du skriver också att han misshandlat dig psykiskt. Jag har själv liknande erfarenhet och det tog ÅR att reparera. Det blev bättre direkt efter flytten och gradvis bättre allt efter det men för att må riktigt bra igen så behövde jag flera år.

Jag har alltid haft en bra relation till mina barn men efter skilsmässan blev den ännu bättre. Vi fick mycket tid tillsammans och kom väldigt nära varandra. Och efter ett par år kände jag tydligt att allt var enklare. Allt praktiskt med flytt och skilsmässa var avklarat, vi hade fått in egna rutiner som satt, jag och barnen mådde bättre, och så hade barnen blivit ett par år äldre och klarade mer själva.

Så kort sammanfattat... det blir bättre.

Jag har varit ensamstående på heltid med min son sen han var 7 mån, haft barnvakt för att gå ut kvällstid 3 gånger sen dess, han är nu ca 4,5 år. Visst är det tufft, särskilt när de är riktigt små och man måste vara där jämt. Det måste jag fortfarande och min son har alltid varit lite extra av allt redan från början. Men jag tycker ändå det går lättare och lättare även om man såklart blir väldigt trött. För att få sova, lägger jag mig helt enkelt tidigare, ibland redan kl 7 tillsammans med sonen. Sen har vi alltid bra och fungerande rutiner som vi har varje dag även om vi såklart frångår dom vid vissa tillfällen. Det gör allt så mycket enklare! Jag har i princip aldrig stökigt hemma och det är för att jag ser till att hela tiden hålla undan och ta bort saker nästan direkt det blivit använt. Det hjälper otroligt mycket.

Det är lätt att låsa sig fast vid saker man inte kan göra. Jag har börjat se andra möjligheter och blir inte längre avis på sånt som alla andra kan göra som är två. Visst man kan inte alltid gå hemifrån på kvällen och ta en promenad om man inte har en bra barnvakt i närheten. Eller har du bra grannar som är barnkära och som du pratar mycket med? Kanske finns det ändå en möjlighet att ta en kort promenad om ditt barn sover bra och en granne kan passa den korta tiden? Kanske kan du bjuda hem några nära vänner när ditt barn sover bara för att sitta och snacka lite? Småsaker som ändå gör mycket! Fundera vad som är viktigast för dig för att du ska må bra och försök öppna ögonen för möjligheter runt omkring dig, som grannar, dagiskompisars föräldrar osv. Kanske finns det någon i din närhet som ni träffar mycket även om ni inte direkt umgås som du trivs bra med?

Hej 
Är ensamstående mamma på heltid med 2 barn. En 6 åring och en 11 årig dotter. 
Är ingen som förstår hur man kämpar. Ibland gråter man sig till söms för att vara den bästa mamman nästa dag som barnen förtjänar. 
Jag har varit ensamstående hela barnens liv. 
Ville mest berätta att du inte är ensam och lyx med varannan helg. Jag har ingen avlastning någonsin.

Har haft mina barn ensam på heltid sen de var små. Jag har älskat tiden som ensamstående och det går jättebra att vara det.

Du behöver minska bilden av allt du gör, förstora inte upp sakerna. Du behöver inte ha det städat och fint eller strukna kläder. 

Barnen växer upp så himla fort. Om man går och vantrivs när barnen är små kommer man ångra det när de växer upp, då saknar man det. 

Kram

Var bor du Ts? Kanske kan du hitta andra ensamstående mammor att hänga med och hjälpas åt med barnen ibland?

Hej TS och alla andra! 

jag är också ensam med två barn 4 och 6 år gamla. Jag separerade för ett år sedan men var i princip alltid ensam med barnen innan. 

Jag har barnen heltid och förstår känslan av att vara låst. Mitt tips är att skaffa vagn för att komma ut. Jag hade det länge för ökad frihet! 

Klart det här inte var vad vi önskade. Men man har en skyldighet mot sig själv och barnen att avsluta osunda relationer. För er som inte varit separerade så länge, det blir bättre