Tankar kring att skaffa barn trots NPF och rädslan för att inte klara av det?
Hej!
Vill först och främst be om ursäkt ifall detta hamnar helt fel; detta är ett så stort forum att orientera sig i och jag är ingen medlem, bara en besökare som valt att vända mig hit med funderingar då det känns som om jag kan få givande (hoppas jag?) svar ifrån er.
Jag har alltid sagt att jag aldrig ska ha barn, jag var inte en utav flickorna som lekte med dockor och ja, mina tankar har liksom alltid legat på den plan tills för kanske ~1 år sen tillbaka? Jag vet inte vad som ändrats, kanske det faktum att jag faktiskt börjar känna att jag hittat min plats i detta livet.
Dilemmat då? Jag vet inte om jag någonsin kommer bli en bra mamma - är rädd att misslyckas.. 
Har, efter flera års tjatande, äntligen gått igenom en NPF-utredning som slutade i diagnosen Aspergers, det är en lättnad att veta vad som varit fel och äntligen kunna gå vidare samtidigt som det skrämmer mig hur detta skulle kunna påverka min framtida föräldraroll. Min största problematik ligger inte i det sociala samspelet (har på något sätt ''lärt mig'' och det är därför diagnosen inte varit uppenbar, har det sagts såhär i efterhand) utan det faktum att jag är lättstressad och ofta blir överstimulerad, något som kanske inte är optimala egenskaper hos en förälder. Har även diagnoticerad Borderline personlighetsstörning (med ett stort frågetecken efter då det snarare misstänks bipoläritet men inte blivit aktuellt att utreda i dagsläget)
Det som skrämmer mycket, utöver min egna inkompetens, är även ärftligheten för AS som är ganska hög vad jag förstått; har en autistisk kusin och både pappa samt farmor med uppenbar (odiagnoticerad) AS samt eventuell ADHD/ADD hos min ena syster. Även bipoläritet är ju ärftligt, om än mer sällsynt. Min moral ifrågasätter inte om jag skulle vilja ha ett barn med dessa svårigheter men skulle jag vilja utsätta någon för att eventuellt uppleva samma problematik jag gjort? Jag vet inte. Det känns så otroligt själviskt.
Och, för att komma in på ett sidospår (men ändå relaterat) - jag tror (men det är bara mina värderingar!) att ett barn mår bäst med syskon och om jag någonsin kommer skaffa barn blir det endast ett, kommer inte klara mera. Och ja, åter igen - skulle jag vilja detta? Nej. Men att skaffa ett barn till av anledningen att den förste skulle ha syskon på bekostnaden att jag blir en sämre förälder, det känns liksom inte heller som ett alternativ..
Ja, ville nog mest ventilera mina tankar lite? Har inte riktigt någon att prata med om när det kommer till detta. Egentligen är inte barn aktuellt i nuläget - jag har ingen partner och jag är väl egentligen lite väl ung (20 till hösten..) men det gnager liksom där i bakhuvudet...
Någon som har råd eller funderingar att delge?