Hjälp

Rädslan sitter i som bara den, ju närmare jag kommer förlossningen ju mer tänker jag på den där händelsen som kvävt mig och gjort hela mitt liv till ett helvete! Jag är så ledsen över att det hände just mig varför mig utav alla människor? Jag var ju så lycklig och nu kan jag inte ens glädjas åt det lilla barnet inom mig för jag vågar inte tro att det är vårt barn, jag och min älskade makes barn. Vi hade precis börjat stabilisera oss och livet var så fint, hade köpt vårt hus och börja möblera allt och planera att nu ska vi skaffa en unge, ett barn, ett liv, någonting som bara vi två skapat! Jag är rädd och har pratat med psykologer och kuratorer men det hjälper inte, jag blev utsatt för ett övergrepp 12 september, inte ett vaginalt samlag men däremot en äldre man som tvingade in mig i en bil och låste och började ta på mig därnere med sina fingrar och gjorde mig illa! Jag kunde inte göra motstånd jag skrek men blev slagen och kunde inte göra något mer än att vara tyst och låta han göra det han ville, han fick aldrig utlösning på mig eller i närheten av mig utan på sig själv men min rädsla är att han tog på sig själv innan han rörde mig och kanske kunnat fått försats på sina fingrar och gjort mig gravid! han släppte mig och jag åkte hem kom hem innan min man duschade och fixade mig som om inget hade hänt, levde ett helt normalt liv förrän  jag fick reda på att jag var gravid i november, enligt UL och barnmorskan hade detta barnet blivit till runt 17-18 oktober och visst är det fem veckor mellan händelsen och "befruktningen" men problemet är att jag inte har något minne utav min mens i oktober, ibland får jag för mig att jag skrev upp att jag fick den 6 oktober men sen minns jag inte vart jag kan ha skrivit det, ingen vet om denna händelse och varje natt drömmer jag om hur vattnet går och jag föder ungen o inser att det inte är min mans! vad ska jag ta mig till, jag blir galen! känner ingen kärlek till detta barn ens, vill inte ha det om det inte är mitt och min mans, jag föder om 9 veckor och ju närmare jag kommer ju mer hatar jag mig själv och barnet!