Rädd för att de inte skall örstå mig i rättegången

Hej!

Jag kommer förmodligen upp på en rättegång om inte åklagaren väljer att lägga ner fallet. Vilket jag absolut inte tror på att juristen inte kommer att göra.

Jag begick ett brott på grund av min tvångssyndrom. Men det jag kommer berätta, är det som oroar mig för att mina målsägare, jurister och kanske åskådare inte kommer förstå mig.

Jag tänker mig mest på mina målsägare (Offer) och åskådare. Jag vill inte att de skall tänka mig som en skurk. Varken nu, under rättegången eller efter rättegången.

Jag skall skriva ner det jag kommer att säga på ett ungefär. Därefter vill jag höra om ni skulle förstå mig eller inte. Ha empati eller ej. Tack på förhand!

Jag vil spola tillbaks tiden till början av 2013. Jag klarade inte av en vis uppgift, då jag hade andra tankar i skallen. Jag kunde inte koncentrera mig, inte överhuvudtaget. Jag var i nittonårsåldern. För ett år sedan så var jag uppe i en rättegång mot min egna äldre brodern. Av skräcken ringde jag SOS Alarm. Jag hade ingen tanke på att anmäla han, utan ringde de, då jag låste in mig i mitt rum, samtidigt som han bankade på dörren och ville in. Han var fullständigt okontrollerad och totalt förbannad.

Jag hade fortfarande inte glömt hela händelseförloppet. Och hade som en berg- och dalbana i mitt mående. Ena stunden kunde jag känna av skuld, medan andra stunden kunde jag säga till mig själv att jag gjorde rätt som ringde till 112. Jag hade inget val O.s.v.Så jag hade upp och ner gångar i mitt mående.

Och när jag försökte skriva uppgiften, så kände jag bara en ångest över att min bror hamnat i brottsregistret och jag kanske är den som har förstört hans liv.

Jag kunde inte alls fokusera mig i uppgiften, som sagt. Jag lyckades endast skriva två svar.
När jag kommer till föreningen. Till pedagogen/läraren som gav mig uppgiften. Så kunde jag inte säga att jag inte kunde fokusera mig. Istället blev jag otroligt inåtvänt. Jag kunde knappt få ur mig något ord.

Skammen tog kål på mig inombords. Och efter 5-10 minuter av att känna av lärarens press. Som står där och säger saker, att jag skall säga, jag skall säga.
Hon säger: ''Strunt i att jag måste ha skrivit ner någoting''. Hon ville att jag skulle komma på något snabbt. När hon gav mig ett par minuter att tänka. Så hjälpte det inte alls. När hon vänder sig till mig igen, så vart det ännu större skam. Jag kunde inte säga ett enda ord. Hon säger då att jag får en bakläxa och vill att jag skall göra klart den till nästa vecka.

Till slut vänder hon sig till en annan i gruppen som har skrivit sin uppgiften. Med upprepade ord: ''Bra, bra''

Därefter vänder hon sig återigen till mig och säger: ''Och du skall göra klart detta till nästa vecka''

Där jag använder rätt tyst ton, och säger ''Okej''

´Senare så dyker inte endast skammen upp i kroppen utan även skuld. Det stora skuldkänsla att jag har svikit hela gruppen. Vi skulle göra en pjäs. Och om det fattas någon eller om någon är slarvig, så kan det inte bli någon pjäs. Ingen bra i alla fall. Och jag svek de.

Jag kände skam och skuld till pedagogen, skam och skuld för gruppen och skuld för föreningen. Jag kände mig totalt patetisk.

Några veckor senare försökte jag få bort skam och skuldkänslan genom att prata med pedagogen. Planen var att erkänna min känsla som var skam och skuld. Men istället vart det att jag började prata om min uppväxt. Att erkänna skam och skuld var väldigt svårt. Jag vet riktigt inte varför.

I alla fall, under det lilla samtalet, så berättade hon att det behövdes en rekvisita till föreningen. Jag såg min stora höjdpunkt att visa att jag inte är otillräcklig. Min stora höjdpunkt att bli av med skuld & skam.

Det tar mig några månader tills jag blir klar med detta. Men jag får ingen uppskattning. Så jag fortsätter med min känsla om att jag är otillräcklig, skam och skuld. Jag känner mig så patetisk och mår ännu sämre i pedagogens närvaro, samtidigt som jag känner att JAG MÅSTE BEVISA ATT JAG INTE ÄR PATETISK. Att jag kan jag också.

Men efter bara ett dygn när jag gjorde klart rekvisitan. Så får jag tvångstanke att jag måste förstöra rekvisitan (Jag är diagnoserad med tvångssyndrom många år tillbaka)

Mina tankar lyder i stil med: Om jag inte förstör rekvisitan så kommer jag fortsätta vara patetisk. Och folk kommer lura mig hit och dit.

Efter åtta månader med kamp med tvångstanke så kommer jag tillbaks till förningen (Jag har vid det laget hunnit fylla tjugo år)

Det är början av December. Jag kommer till föreningen med en hammare i handen. Jag pekar den mot pedagogen och hennes kollega. Jag ber om nyckeln.

De ger mig nyckeln och jag springer ner till källaren, därefter förstör jag rekvisitan. Två polismän dyker upp. De tar mig till stationen. Nu är jag anmäld för olaga hot och skadegörelser. Jag ansåg att jag förstörde min sak. Nånting som jag byggde. Och därför förnekade jag skadegörelsen. Hotet. Tja, det var inte meningen att det skulle upplevas som hot. Utan det var mer att om jag inte hastade upp mig själv, så skulle det finnas risk att andra tvångtankar skulle dyka upp. SÅ jag måste vara väldigt hastigt, för att andra tankar inte skall komma i skallen.

Nu väntar jag på rättegången. Ser framemot den, då jag äntligen får chansen att berätta om hur EXAKT allting rörde sig om. Jag får också chansen att tala om att jag absolut inte menade något illa. Det var inget personligt mot mina målsägare.

Jag är rädd för - Böter, fängelse, skadeståndet.

Jag är också rädd för - Att jag skall ses som skurk i fortsättningen. Jag är rädd för att målsägaren inte skall förlåta mig. Jag är rädd!

Skulle ni förstå mig?

Tack för svar!