ÄLTA-tråden för oss som har svårt att bli gravida med första barnet

Ja,ja,ja,ja och ja typ som svar på dina frågor... Utom F.b,mina vänner är alldeles för gamla för barn,det börjar bli barnbarn istället... Och det ökar ju på ens egen panik! Och jag umgås inte med gravida/småbarn heller,men de finns ju i samhället så påmind blir man ju ovillkorligen.

Det går upp och ner....ena dagen kan jag gråta över att kompisen postar bilder på sin bebismage för att nästa leka hela dagen i lekparken med släktingarnas barn utan att ha bebislängtan. Jobbigast är det på arbetet där det pågår en baby-boom. Mycket prat på lunchen om graviditet/barn/inköp/mammakläder/barnvagnar m.m Och ibland slinker det ur någon "visst blir du sugen på en bebis nu?" "Vänta inte förlänge med att bilda familj" "det var inte planerat, men bebisen är såå välkommen" . Börjar bli inbillingssjuk också....känner efter förmycket och letar tecken på en graviditet

Jag håller påå att bli psykisk sjukk.. 

Alla dom sakerna du skrev går jag igenomm.. Mår så sjukt dåligt, vet inte vart jag ska ta vägen :(:(:(:(:(:(:(:(:(:(:(:(:(

Har försökt i 4 år

Det här med att bli knäpp snart känner jag igen! Fattar själv inte hur man orkar med. Men det är väl mest för att man inte har något val.

Inbillningssjuk också ja...får jag viktökning, ont i mage, lätt illamående så börjar jag gråta okontrollerat för någonstans så börjar jag tänka "nu, nu nu är det min tur" "JA" "ÄNTLIGEN".....men sen så inser man att det har gått några timmar efter ägglossning...helt ologiskt tänkt.

I början tänkte jag ut många fina namn på ev barn. Men har försökt att glömma bort det nu då det känns som en ännu större förlust varje månad. Försöker göra det ogjorda, ofödda barnet ännu mer abstrakt så jag klarar av min vardag än "åååh, när får jag min malte, eller alva eller..."