Konstant så känner jag en negativ känsla

Jag känner hela tiden någon negativ känsla. Förmodligen skam. Men börjar misstänka att det korsar ångest och skuld. Hela började med att jag gjorde bort mig. Skulle redovisa en uppgift. Jag hade svårt att koncentrera mig, men jag försökte verkligen ge allt. Men lyckades inte när jag ko. TILLBAKS till föreningen för att visa upp det jag hade skrivit. Så kunde jag inte få ur mig någon ord. Eller knappt så kunde jag inte få ur mig något. Där sitter jag och gruppen försöker ignorera det so. Sker mellan mig och ledaren. Ledaren pressar mig mer & mer, och jag sjunker mer & mer i skamkänslan. Hon tittar dessutom på mig, och det känns som om hon tänker: "Va fan är det för fel på honom?!". Jag säger inte att jag är tankeläsaren, men jag fick en sådan intryck av hennes ansiktsuttryck på mig. Jag mådde förfärligt. Sedan säger hon att jag får en extraläxa på detta. Liksom en bakläxa. Hon vänder sig till en annan människa i gruppen, och säger att han gjorde ett bra jobb. Alltså han hade skrivit uppgiften. Han redovisade före mig. Efter hon ha berömt honom, vänder hon sig till mig igen och säger att jag skall tänka extra på detta. Där jag säger med en väldigt svagt röst, "okej". Efter detta, har jag aldrig blivit mig själv igen, alltså mitt mående. Jag hamnade till och med ner i en depression och tänkte flertal på döden och självmord. Jag kunde inte få bort känslan avhör patetisk jag är, och skamkänslan. Det skulle nog varit skönt on jag hade någon som jag kunde vända mig till, men nej. Jag är en ensam typ. Och oturligt nog, så har jag haft krångel med psykvården, och har inte haft en ordentligt kontakt. Jag har väntat på en ordentligt hjälp i snart ett och en halvår nu. Denna känsla av skam, försökte jag få bort genom att göra mer eller mindre dåliga handlingar. Positiva handling var att bygga en rekvisita. Liksom, visa upp att jag kan jag också. Att jag inte är en värdelös människa, utan man kan ta nytta av mig också. Negativa handling var att jag överdrev o. Mig själv, och försökte ge en lögn aktiv förklaring till varför jag inte lyckades med uppgiften. Visserligen är det sant att jag kommer ifrån en dålig uppväxt. Men det är inte så att jag lider av det. Ibland kan jag ha önskemål att jag hade en ordentligt familj. Ingen familj som jag känner mig otrygg hos, när jag är med min äldre bror, eller att jag blir lätt irriterad på min moder, för att hon ljuger konstant, och sin otroliga själviskhet. Samtidigt som hon framstår som om det är synd om henne mest av allt. Hon ser ingenting av att hon har gjort fel som slagit sitt egna barn, sagt åt denne att denne är patetisk o.s.v. Hon ser ingenting av att fysisk och psykisk misshandel är absolut ingenting man gör. Min äldre broder blir så oerhörd arg för det minsta lilla "fel" jag gör. Han har endast "kort stubin" mot mig och mot modern. Men aldrig med sina killkompisar. Men visst har han lätthet att bli arg mot sina tjejkompisar per telefon. Det är precis sådan familj jag har. Och det har inte blivit en sådan stor förändring sedan jag var fjorton år. Då tänker jag på min bror. Om vi tar min mamma, så har det ALDRIG förändrats. Förutom nu. När hon bara försöker framstå att hon har alltid gjort rätt och alltid gör rätt. Som sagt, detta är ingen människa som mår bra av, när man utsatts för det. Men jag mådde givetvis dåligt över att vara i samma tak. Men jag mådde inte alls dåligt när jag var utomhus. Så länge de inte ringde upp mig och trakassera och gjorde mig förbannad. Så jag hade koncentrationssvårigheter med uppgiften av ett annat håll, so. Jag inte vet vad det ko. Ifrån. Kanske har någonting med ADD? I alla fall, så börjar jag få behovet av att prata med någon, bara för att få bort skammen. Och att prata med ledaren själv, var det bästa som fanns. Men jag sa ingenting om att jag fortfarande känner skam i kroppen. Utan jag gjorde konstiga saker, och hade konstiga baktankar. Så som försöka få ledaren att känna av skuld. Hon hade ersätt mig efter att jag inte hade dykt upp efter ett par veckor. Jag bryr mig inte alls att jag blev ersatt. Det var snarare en lätthet. Men för att få bort skammen, och försökte få ledare att hon gjorde fel so. Ersatte mig, försökte jag få henne känna av skuld. Vad jag gjorde kanske jag kan ta sen. Just ju känner jag att det inte är så viktigt att ta upp. När det inte funka att prata med henne. Så började jag skicka meddelande. Varför jag pratade med henne var för att hon skulle känna av skuld, och jag skulle få känslan av att hon bryr sig om mig. Det funkade inte. Hon kanske brydde sig om mig. Men jag fick inte den känslan. När det inte funkade med planen att må bättre. Började jag skicka meddelande. Inget hot inget trakasserier eller kränkningar. Eller liknade som skulle kunna få henne att må dåligt för den hon var. Utan det var snarare meddelande so. Kunde förknippas med "rop på hjälp". Jag skrev saker så som, ingen har någonsin brytt sig om mig. Jag skrev saker att jag hatade mänskligheten och samhället. Senare började jag ta det mer extrema fall, efter jag kollade på Columbine massacre. Så skrev jag att jag ville göra som de där ungdomarna gjorde i Columbine. Det var endast rop på hjälp. Meddelande. Men det funkade inte. När det gick flera,flera månader, så kom jag TILLBAKS till föreningen. Med en hammare i handen. Pekaren mot de, och bad om nyckeln. Tog nyckeln och gick ner till källaren. Där jag förstörde rekvisitan. Allt det, på grund av uppmärksamhet. Polisen kom. Och nu sitter jag här. Misstänkt för olaga hot och skadegörelser. Och väntar på en rättegång. Jag får in en känsla av att jag fortfarande vill ha kontakt med de. Jag får känslan av att jag vill praktisera i föreningen. Då jag vill uppfylla min merit poäng i just det ämnet som föreningen har. Och jag har också i tron om att jag kommer få jobbet. Liksom, jag har viljan att jobba där i ett år, sedan vill jag gå TILLBAKS till skolan och gå på kurs som har detsamma ämne. Nu sitter jag här. Känner av en känsla som är lite ångest känsla. Men kanske är det skuld också. Det jag känner är: Jag vill att de skall förlåta och glömma. Därefter låta mig praktisera där. Men jag får också känslan av en små frustration till ledaren. Liksom, förhöra henne varför i helvete låtas mig pressas på gång på gång. Och hur hon inte ens kände av att jag hade det jobbigt o.s.v. Att jag vill säga saker och fråga henne varför i helvete publicera bild på facebook där det står engelsk text. "Livet är för kort för att vara omgiven av negativa människor" Hon visste att jag hade ont. Hon visste att jag var inne i en depression. Får ibland känsla av att jag är arg. På henne. Men ibland känner jag att jag kan släppa allt det där, och bara hoppas att efter rätten att vi skall ha god kontakt igen. När jag började föreningen så börjades allt så bra. Men det var mer hon som förstörde det. Att jag står där och i te kan säga något och får en hjärnsläpp kan jag inte hjälpa det. Men hon som ledare/lärare måste ju ha en medmänsklighet. Om inte hon är det, och inte förstår det. Har hon för fan ingenting att göra där som ledare. Så jävla förbannad att hon är verksamhetsledare men kan ingenting om medmänsklighet. Hon kan göra god gärningar. Men när det kommer till att förstå andras smärtor är det som om hon inte fattar någonting eller liksom. Ett gott exempel är att låta mig bara står där och låta mig fallas in i skam. Fattar inte hon att det var hon som gjorde mig deprimerande. Därefter publicerat hon en bild på facebook där det står på engelska att livet är förkort för att vara omgiven av negativa männsiskor. Ena stunden känns det som om hon är empatilös, medan andra stunder känns som om hon försökte i alla fall. Men är för ung för att förstå sådant. Hon var tjugotre och fyllt nu tjugofyra... Nu sitter jag här. Mår förnämligt dåligt. Över allt detta. Vet inte vad jag skall ta mig till. jag tror jag mest mår dåligt, för att jag känner att jag inte har kontakt med de, och inte kan fråga om praktikplats och lite annat. Liksom utbytta hela föreningen för att få mig att sysselsätta någonting annat än att gå på kurs. Samma ämne, men bara vinklat till någonting annat. Jag vill bara spola TILLBAKS tiden till jag var tio år, och bara berätta till någon lärare eller bara vända mig till socialen och säga hur jag har det i hemmet. Jag önska bara att jag fick en ny chans av att bli ung igen... jag är tjugo år. Känns som om mitt liv är över. Känns som o. Hela mitt liv är förstört och jag får bara känslan av att detta är inte rättvist.....