Vad säger man till någon som förlorat sitt barn?

oftast räcker det med ett enkelt "jag beklagar sorgen, jag tänker på dig" . Krångla inte till det. 

Ingenting. Finns där om de behöver prata. Gör praktiska saker för dem om du kan, lämna mat till dem osv.

Ger henne en kram och säg att du finns där när hon behöver det.

Åh så sorgligt 😥 Som sextiotal säger, ge henne en kram och visa att du finns där. Mer behöver inte sägas. Träffas ni inte på ett tag så skicka sms, ring, eller skriv på FB. Hur som helst, hör av dig så hon vet att du finns. Nu och inte om ett par dagar.

Det värsta man kan göra är att ta avstånd.
Även om det känns som att du inte vet hur du ska bete dig, så är det samma sak för den som drabbats. Man är så uppe i allt och ibland behöver man prata, och ibland vill man bara dricka kaffe och snacka om väder.

Du känner nog kanske snart hur det är för henne. Många tar avstånd just för att dem vet inte vad man ska säga eller göra, men det behöver inte vara så svårt. Som sagt, en kram, några snälla ord eller bara ta och sitta tillsammans så du ger henne en chans att tala själv om hon vill.

Tack för svaren. Jag har skickat ett sms. Skrev att jag är så ledsen för hennes skull och att jag finns här när hon behöver något. Räknar inte med svar, men jag hör av mig igen om ett par dagar tänkte jag.

Jag kände inte hennes dotter men gråter från mitt mammahjärta ändå, det är så hemskt

Jag har förlorat en dotter. Jag kan dra en bra liknelse. Man sitter längst nere i ett svart hål och kan, orkar, vill inte komma upp till en början. Man vill bara sitta där i avgrunden och tyna bort långsamt och helst vill man bara dö så man kommer närmare sitt barn. Alla andra står uppe vid kanten och försöker nå en. Vissa kastar ner mat eftersom man inte orkar komma upp och fixa maten själv. Det är guld värt (rekommenderas verkligen). Alla står där beredda att ta hand om en bara man är villig att komma upp. Vissa försöker slita upp en andra skickar ner stegar men man måste faktiskt få gräva ur egna steg i den branta sluttningen för att kunna ta sig upp och det tar tid. Efter nån vecka glesas det ut med folk där uppe. Och efter begravningen kan det bli folktomt runt hålet fast man själv sitter kvar och har inte ens börja gräva ut första steget upp. Det är där man önskade att iaf några stod kvar och kunde kasta ner mat när man inte orkade gräva trappsteg för det tar tid att ta sig upp igen. Ibland ropar man förgäves och ingen kommer förbi. Ibland kommer någon förbi men tittar bara ner och tycker att nu borde du väl ha tagit dig upp. Det enda man önskar är att de kunde stå där uppe vid kanten och hålla en sällskap och kanske kasta ner lite mat. Andra är riktigt elaka och skriker hånfulla ord ner i gropen fast de själva tror att deras ord ska hjälpa. Man kan inte tvinga upp någon ur det svarta hålet men man kan stå där uppe vid kanten och hålla sällskap, ge mat och bara finnas där. För det är kallt och ensamt där nere. Hur vi än gör är det svårt att hjälpa den i hålet så länge denne inte själv säger hur den vill ha det men när man sitter där i hålet är det svårt att våga fråga om hjälp. De där uppe på kanten måste förstå att man kan sitta där nere i hålet i flera år. Man kanske lyckas ta sig upp men kan lätt ramla tillbaka och då är det skönt om man har någon som ligger där uppe på magen och tittar ner på en i hålet och bara finns.

Så mitt råd. Åk hem till henne, du måste inte säga något men visa att du finns. Gör det till en rutin. Hon kommer inte orka fråga om hjälp utan man får ge hjälp. Och det är guld värt att få tex lagad mat, fika osv.

När jag var i stor sorg och ville egentligen bara vara. Inte tänka, inte känna eller ens äta, så fick jag ibland sms från vänner och bekanta. Och det hjälpte ingenting.
Jag önskade då att dem människorna bara försvann. Ett pip i telefonen var det sista jag ville höra. Det jag verkligen ville var att umgås med folk som brydde sig på riktigt och orkade engagera sig.

Hade mina kusiner, mostrar, fastrar eller vänner kommit hem till mig och på riktigt delat sin sorg med mig, istället för det förbannade smset eller meddelandet på fb, så hade jag kanske tolererat dem idag. Nu vill jag inte ha något med dem att göra för jag orkar inte med så ytliga kontakter.

Riktigt så hård och kan är säkerligen inte din vän, men så känns det iaf för mig.

Jag har ingen aning om vad man säger, däremot vad man inte säger. En av mina närmaste vänner förlorade sitt barn för två år sedan, och många säger "Jag hade aldrig klarat av det du gör" eller "hur orkar du, jag hade aldrig stått ut".. Vilket i hennes öron låter som att de påstår sig älska sina barn mer än hon älskar sitt, även om det givetvis inte är menat så.

Visa dig för din väninna, lyssna på henne, träffa henne eller ring. Du behöver inte säga så mycket, men hon behöver berätta, om och om igen.  Hjälp henne med praktiska saker som att handla. När man är som mest sårbar, när man inte längre fungerar, när man är längst ner i botten, det är då vännerna ska finnas bredvid en och stötta.

Det värsta man kan göra är att hålla sig undan.

Tack för alla svar. Jag fick inget svar på mitt första sms, men det räknade jag inte med, jag ville bara visa att jag tänker på henne. Jag ringde idag och vi pratade en stund, grät båda två lite också. Jag ska nog åka till henne någon dag, det som jag tycker gör det lite svårt är att vi inte känner varann så bra. Jag vet inte om hon vill ha besök, det kanske känns konstigt för henne om jag kommer, när jag inte gjort det förut...

Vill man ha besök av kollegor? Hon är en av de på jobbet jag har bäst kontakt med, vi har roligt, men det är ju på jobbet, privat är ju ibland helt annorlunda... Jag har funderat mycket på det här, tror att jag kommer att ångra mig om jag inte åker dit och träffar henne.

Ni som varit i hennes situation, hur skulle ni velat att jag gjort om jag var er kollega? Ska jag vänta längre eller åka dit snart? Hur långt i förväg ska jag säga till om att jag kommer?

Må jag aldrig behöva uppleva att sitta i din och mycket mindre hennes sits, men jag hade nog uppskattat om en kollega visade sin empati genom att försöka skingra mina tankar och samtidigt inte förväntat sig tillbaka att jag ska underhålla eller lyssnat på varje ord hon/han sagt. Om ni uppskattar varandras sällskap på jobbet lär ni uppskatta varandra på fritiden också. Och med handen på hjärtat. Hade det inte varit konstigt att INTE räcka ut en hand till din jobbkompis? På så här sätt har hon en trygghet i dig när hon återvänder till arbetet. Någon som delat sorgen med henne... Jag tror på kortare besök lite då och då och några timmar innan, det är nog svårt att planera öht för henne just nu. (Men detta är vad JAG tror)

Du verkar vara en fin kollega! Jag blir glad när jag läser dina ord och ser din omsorg! Att komma tillbaka som människa och till sitt jobb är tufft efter förlust av barn. Att en kollega visar den omtanke du gör kan bli en trygghet den dagen hon första gången ska visa sig på arbetet. Att känna att någon har vågat möta en så nära inpå förlusten ger extra kraft när vardagen kommer. Det kommer att komma dagar då hon kan behöva en axel att gråta mot på jobbet med. Någon som sett tårarna tidigare och som inte är rädd! Du är mycket modig och ska ha all cred!!! Många människor blir rädda och drar sig undan. Både släkt och familj. Sedan upptäcker man i sorgen pärlor man inte tidigare anat var sådana vänner.

Att gå på besök med lite mat är aldrig fel. Åk dit, ring en stund innan säg att du tar med dig mat och vill hon är det ok att bara öppna och ta emot och du går direkt om hon inte orkar något mer.

Sms tyckte jag var fantastiska. Särskilt de som hängde kvar ett längre tag. Jag läste tog emot och kände att jag själv valde att svara när jag orkade. Att andra tänkte på mig och oss det bar mig/oss i sorgen.

Kram till dig!