Jag säger som ovanstående: det beror säkert på trots och frustration. Många barn blir så i 2,5-årsåldern. Det viktigaste är att ni tydligt visar att det inte är ett okej beteende men att ni samtidigt är generösa med kramar och kärlek. I den åldern testar många barn gränser och dessutom har han säkert en liten "frigörelseprocess" på gång. Han förstår att han kan göra saker som han har kunnat tidigare, samtidigt är han för liten för att göra andra saker.
Det är viktigt att det blir konsekvenser av det han gör men inte straff. Ett exempel på konsekvens är att om ni inte vill att han skall kasta leksaker så får han inte ha leksakerna som han kastar. Ett exempel på straff kan vara att om ni inte vill att han skall kasta leksakerna så får han ingen glass efter maten. Det senare är en dålig metod eftersom han förmodligen inte kan koppla ihop leksakerna med glassen och istället blir förvirrad. Var tydlig, försök att avleda men visa samtidigt att det är okej att bli arg (om han skriker så kan ni exempelvis säga att det är hel okej att skrika, fast inte i samma rum som ni är eftersom ni får ont i öronen) Det är däremot inte okej att förstöra saker eller bitas för att man blir arg.