Styvmamma till femåring

Hej och grattis till er lilla bebis! Tråkigt att ni inte riktigt kommer överens med biomamman. Jag har själv ingen egen erfarenhet av att vara styvmamma, men några tankar i alla fall. Det hade ju såklart varit bäst om ni alla varit överens, men eftersom ni inte är det, så är ju det viktigaste att du och din sambo är överens tycker jag. Jag tror att barn anpassar sig till olika vuxna och olika ställen. Så om du och din sambo försöker komma överens om att pojken ska sova i eget rum när han är hos er, så tror jag att han kan lära sig det. Sen så är ju en femåring fortfarande ganska liten, våra stora barn kom fortfarande in till oss vid den åldern. Däremot så har de alltid SOMNAT i egen säng åtminstone, det tror jag är viktigt om man vill lära dem att sova i egen säng/rum. Eftersom det är din styvson (eller vad säger man?), så har du väl ingen rätt att bestämma över honom. Däremot är du ju en vuxen, och dessutom sambo med hans pappa, så för att allt ska fungera så bra som möjligt så måste du ju också få vara med och bestämma. Hur mamman gör hemma hos sig kan ni nog inte göra så mycket åt, men försök komma överens med din sambo, i alla fall om sådana saker som också påverkar dig (t.ex. sömnen). Sedan får ni försöka stärka pojken så mycket som möjligt när han bor hos er. Det är ju aldrig smärtfritt med barn, och med "styvbarn" så är det kanske ibland ännu jobbigare eftersom man är fler vuxna som ska komma överens. Lycka till!

Mamman till mina bonusbarn är likadan. Hemma hos henne får dom mer eller mindre som dom vill. Medan hemma hos oss finns det "regler". Den snart 4 åriga killen har FÖRSTÅTT att "hos oss gör vi här!". Det var inte lätt, men han sover mycket lugnare om nätterna nu också. Han var van att någon låg bredvid hos honom osv. Men det tog en, två nätter med fight sen var det bra! Vi bryr oss inte om hur hon har det hemma och vilka regler (eller inga regler) som gäller. "Hos oss gör vi såhär!". Det har varit vårt motto. Men det krävs ju att din sambo vill att det ska funka så också! Det är han som ska förstå FÖRST för att sen förmedla det till 5 åringen! Annars är det ingen mening med det... Vår 4 åring gallskriker så fort man säger emot honom. Men han börjar lära sig. Vi bestämmer och man får inte alltid som man vill. Punkt! Och man pratar om vad man känner - man skriker inte! Lycka till!

Jag håller med! Har en styvson på 5,5 år och han har fått lära sig från början att här följer vi våra regler och hos mamma (som är rätt så slapphänt, får kalaspuffar till middag, somna på soffan istället för säng, etc.) ska han följa hennes regler. Vi har honom varannan helg och han har vant sig vid att det är så det funkar helt enkelt. Ts, du och din sambo måste först komma överens om vilka regler ni har och sen anamma dem på alla barn i familjen :)

Jag vet faktiskt inte om jag håller med...

Hur ofta är han hos er? Är det vv eller vh? Är det vv är ju chansen större att ni kan få ändrat sovrutinerna men gäller det vh känns det mest bara elakt...

Vi hade vår första sovandes i vårt rum tills han var fyra - dock inte i vår säng utan i en säng bredvid. När vi fick ett barn till så fungerade det inte att alla sov ihop då den lille låter väldigt mkt både när han sover och när han vaknar o vill äta. Så under de första månaderna sov jag o bebis helt enkelt i ett annat rum.

När storebrors egna rum blev färdigställt så var tanken att ställa in en säng så att pappan kunde sova där i början om behovet fanns. Dock kom stora killen på rätt snabbt att när pappans säng stod där så fanns det inte ngn plats kvar att leka på under dagen så han valde självmant att sova ensam.

Kan inte pappan helt enkelt flytta in en säng och sova inne hos pojken? Det lär ju gå över så småningom...

Min bonus var även hon rädd för att sova ensam - även hon är som en cirkelrund och det är omöjligt att dela säng med henne. De nätter vi hade henne så la vi en madrass på golvet i vårt sovrum och sa att det bara var att komma in om hon ville. Detta gjorde att hon vågade somna i sin egen säng och efter ett tag slutade hon även att komma in på natten.

Barn är olika och man kanske skall se till deras behov först och försöka hitta en läsning som passar er alla, istället för en lösning som bara passar er..

Vad gäller maten så är det ju inte helt omöjligt att mamman tex lyssnat på råden att lära barnen känna när de är mätta och inte äta tills tallriken är tom. Forskarna ser tydligen ert samband med att barnfetman ökar o att barn skall lära sig äta upp istället för att äta tills de är mätta.

Men är det ett barn som "velar" med maten förstår jag bättre eftersom jag själv har en sådan kille hör hemma... Men är man mätt så är man. Äter DU alltid upp?

Håller med dig fullständigt. Det kan ju vara så att den här lilla grabben har problem med självkänslan. Att gråta vid minsta motgång är något ni kan arbeta med, kan ni be honom, i den mån det går, få honom sätta ord på varför han är ledsen och försöka hjälpa honom att hantera motgångar utan att världen rasar ihop.

Jag tycker idén med att ställa in en säng i killens rum är utmärkt. Och du får ta jobbet med spädbarnet när killen är hos er, och så får ni hjälpas åt när killen är hos sin mamma.
Klä sig själv är en "strid" som din sambo får ta, att inte behöva äta upp när man är mätt är jättebra.
Vårt barn sov hos oss tills han var drygt 5.5 år och sedan några månaders övergång, för att helt sova själv när han var nästan 6, som tonåring sover han utan mor och far ;)

Jag tycker att du och din sambo först ska prata ihop er om vilka regler som gäller. Sen kan ni sätta er ner med 5 åringen och göra en fin tavla( måla, färglägga, rita mm) och sätta upp så han har det väl synligt med reglerna. Reglerna jan vara att han klär på sig själv, pratar ist för gråter mm mm. Prova det