Gravid, men orolig
Kände bara att jag vill skriva av mig lite och ventilera oron och alla känslor. Har under årens lopp haft upprepade missfall, det första i vecka 14 och därefter 2 i v 8-10 samt ett antal så tidigt att jag inte tagit något graviditetstest utan bara "vetat".
Har under årens lopp adopterat en underbar son, och accepterat att jag ej kommer att få några biologiska barn. Älskar sonen över allt annat, känner dock en önskan och längtan efter en lillasyster eller lillebror och har begärt utredning för syskonadoption.
Och mitt i allt detta blir jag gravid, oplanerat. Blandade känslor minst sagt. Önskar verkligen att jag kunde känna glädje, men känner mig bara uppgiven och går nu och väntar på den där blodfläcken på toapappret, och undrar bara om den ska komma idag, eller i vecka 14, eller kanske till och med ännu senare. Vid första missfallet hade fostret varit dött i flera veckor när blödningarna kom v 14. Kanske det går så långt som till ultraljud och jag där får se ett dött foster, som jag sen igen måste föda ut? Är nu i v 7 och dagarna känns olidligt långa.
Man hinner tänka så otroligt mycket ,och även om jag försöker leva på så normalt som möjligt - inte minst för sonens skull - så tänker jag på det precis hela tiden. Hormonerna och tröttheten gör det ju inte lättare att låta bli att grubbla...
Samtidigt finns det där lilla, lilla fröet av hopp, det som jag trodde hade dött för längesen. Men vill och vågar verkligen inte hoppas, för jag vet hur otroligt dåligt jag kommer att må då.
Nån som är i samma läge?
