Svårt att somna om trotts närhet

Hej! Jag har tre barn i åldern 0-6 år och tycker att du/ni tänker lite "fel" kring det hela. Ni har ett barn som med största sannolikhet med tanke på åldern är i närmandefasen. Inte alls ovanligt med orolig sömn och att de vill ha sällskap, tvärtom. Jobbig period för dem med separationsångest. I detta vill ni att han ska lära sig sova själv och dessutom göra detta när han kommer att få ett litet syskon inom en relativt snar framtid och kommer att behöva enormt mycket bekräftelse och närhet. Du skriver att han inte kan sova med er när syskonet kommer......för att lillasyster/lillebror ska sova med er? Alla ska sova tillsammans, utom han?

Mitt råd är att istället för att ni ska få honom att sova själv, försöker få till en vettig sovsituation. Ni har snart två barn som kommer att ha behov av sällskap och närhet, planera utifrån det. 

A) Bredda er dubbelsäng med en vanlig säng som äldsta sonen kan sova i. Sällskap, men alla har gott om plats.
B) Ställ en extra säng/madrass bredvid hans rum där någon av er föräldrar sover med honom. Han sover i sitt rum, men har sällskap.

Krångla för allt i världen inte till tillvaron i onödan. Alla har sällskap. Alla har gott om plats att sova. Ingen behöver upp och springa på natten. De är trots allt en rätt kort period som de är så små :_).

Jag håller med Flickan och kråkan, han behöver uppenbarligen närhet vilket inte är några konstigheter och det speciellt med tanke på åldern. Jag förstår inte varför ni tror att han skulle sova bättre själv i det läget?

Hur sover han dagtid?

Ligg bredvid honom i hans säng tills han somnat om?
En madrass på golvet eller en stol i hans rum där ni sitter/ligger tills han somnar?
Eller en säng/madrass i erat sovrum där han kan lägga sig när han kommer in till er på nätterna?

Vilken tid lägger han sig? Har en vän som hade samma problem, det berodde på att han la sig kl 17, det blev bättre av en timmes vila på dagen och senare läggning.

Våran 3-åring hade det VÄLDIGT jobbigt både vid nattningen och på nätterna till alldeles nyligen och vi la oss bredvid eller satt på en stol beroende på HUR ledsen hon var, vi pratade inte med henne utan fanns bara där, nu vaknar hon sällan på nätterna men läggningen kan fortfarande hålla på till 12 på nätterna ibland, oftast får vi hålla på till runt 22 men ibland har vi tur och hon somnar direkt.

Jag håller också med Flickan och Kråkan. Förstår inte denna stress med att barn MÅSTE sova hela natten i sin säng. Vår 2-åring sover sällan hela natten i sin säng utan kommer in runt 3-tiden oftast. Vi har ställt ihop 2 x 1,20 m sängar så det finns gott om plats, även när det kommer ett syskon i september.

Om han sover dåligt hos er så lägg er i hans rum med honom. Jag har inställningen att vi vuxna får anpassa oss efter barnet (inte i alla situationer såklart) och inte att barnet ska anpassa sig efter oss.

Hoppas ni hittar ett sätt som passar er :)

Som jag förstår det så tror ni att han inte får närheten? Jag glömde säga att vi har en madrass så klart bredvid hans säng. Så ja självklart får han närhet! Jag sover ju bredvid honom fast på madrass invid hans säng. Hans tankar är att han vill in och sova i våran säng och våra tankar är att han ska sova i sin säng! Och detta för att han och vi ska kunna få en något klok natt sömn då vi alla sover riktigt illa i samma säng han vill inte sova när han är i våran säng men ändå vill han ligga där. Närheten får han ju när man ligger på madrassen bredvid och klappar och vyssar han. Och skulle nu han ligga i våran säng när bebisen kommer så skulle han inte sova nått alls då en bebis vaknar stup i ett och ska ha mat. Det är en riktigt känslig liten krabat vi pratar om här. Läst att en del bär in barnet i sin säng när det somnat... Skulle aldrig funka på våran grabb.