MISSFALL på missfall! Något jag märker att vi inte pratar om. Jag vill prata- tystnad hjälper inte. Så vem vill vara med och skriva och dela med sig av sina tankar och om hoppet att bli gravid igen utan mf !?

jag förstår dig.. och beklagar sorgen!
Vi har haft 15 tidiga missfall... Jag sörjde kanske för dom sista 6 st för dom första förstod jag inte riktigt vad som hände..
Vi hade 2 missfall i slutet av förra året senast och det tog hårt på oss båda, min man kan inte riktigt prata om detta med någon och inte heller med mig om jag inte tjatar. det är svårt för dem att riktigt förstå hur hårt det tär på oss kvinnor.
Men vi har rätt att sörja och det är absolut inget att skämmas för! 

Vi blev i december gravid ännu en gång, är nu i vecka 15 och hoppas!
Vi har två barn sedan tidigare som vi fick kämpa oss till, många missfall och många tårar men det gick tillsist!

Tappa inte hoppet! Det kommer vara värd all smärta när ni väl ligger där med eran alldeles egna bebis.
Ge inte upp! Du eller rättare sagt NI klarar det här!

Tack fina du!,men 15 missfall och 6 du verkligen sörjde. Vad sa läkaren? Vad fick ni för hjälp? Innan ni fick era två barn hade ni missfall då med? Önskar dig all lycka!

Dom sa bara att jag kan bli gravid men det kommer inte fästa ordentligt så det kommer bli missfall på missfall, det är ingen idé att försöka. Ni kommer inte kunna få barn naturligt.

Vi hade 10 st innan vårat första barn och 2 st innan vårat andra barn och tre stycken innan denna graviditeten.

Vi gav inte upp och kämpade vidare och tillslut gick det Blev såklart väldigt chockad när vi väl fick behålla barnet första gången och blev deprimerad pga det men det tog ett par månader och sen kände jag mig lycklig igen.

Men oron kommer ju aldrig försvinna den finns där från vecka 1 till 40, den där känslan av tomhet efter en förlust och det är lilla lilla hoppet som gör att man testar fastän man vet att det inte klarade sig... Det är fruktansvärt..

Men man måste gå vidare och kämpa man får inte deppa ihop, fick en liten tanke ställare av min nya BM när jag var där sist, hon sa att hon visste att par som var precis som vi och dom fick tidiga missfall väldigt många gånger och så fort hon slutade ta ipren vid diverse krämpor så blev dom med barn och fick behålla, kanske en sådan sak spelar roll? 

Hej

Att få flera missfall efter varandra är tufft. Jag beundrar er som orkar. Jag har just fått mitt tredje missfall och undrar hur jag kommer att orka nästa...

Ligger på gynakuten nu eftersom smärtorna inte ger med sig. Jag avskyr stolen som väntar. Äter antibiotika och mår SKIT. Låt oss stötta varandra! Royalle- se till att ni blir undersökta! Emmalinnea intressant med Ipren. Jag hat fått ett tips om em persisk läkare som hjälpt många som får missfall, ska ringa på måndag. Vi följs åt! Kärlek till er och alla där ute som kämpar💓

Vi var ganska gamla när vi började försöka få barn eftersom vi träffades "på äldre dar" så jag var 38 år när jag fick mitt första MA i v 14. Det var en stor sorg och glädjen jag känt första gången var helt bortblåst nästa gång jag blev gravid. Fick ännu ett MA i v 11. Blev helt förkrossad, fick panikångest och har mått mer eller mindre dåligt sedan dess. På det tredje försöket gick det äntligen vägen för oss, efter behandling med Trombyl (blodförtunnande) och progesteron (om det nu var det som hjälpte) och idag har vi en dotter på 17 månader. Är så lycklig över det, men sorgen ligger ändå kvar över de förlorade barnen och att vägen till att bli föräldrar skulle vara så svår och smärtsam.

Jag förstår dig precis när det gäller den skamfyllda känslan att bli ARG, ANUDSJUK, MISSUNSAM när man ser andra med bebismage eller barnvagn. Till råga på allt blev flera av mina jämnåriga bekanta gravida i samma veva som vi hade våra missfall och det skar som en kniv i hjärtat. Jag ville vara glad för deras skull, men det bara knöt sig inom mig när jag såg deras bebislycka. Man känner sig så usel som kan ha såna känslor i sig. Man vill ju unna andra att vara lyckliga, men det gör så fruktansvärt ont att vara den som blivit snuvad på allt!

Hade heller ingen att prata med om smärtan efter missfallen. Kände ingen som haft missfall (vilket är underligt så det ska vara så vanligt) och vare sig min mamma eller makens mamma hade haft det heller. Så det fanns INGEN som förstod hur jag mådde. Min man har lyckligtvis varit väldigt stöttande och har fått lyssna mycket och stå ut med mina depressioner, så där kan jag inte klaga, men ändå tror jag inte att en man känner samma intensiva sorg eller skuld som vi kvinnor gör som burit på barnet. Jag tänkte ibland att maken skulle ha det bättre med någon annan som kunde ge honom barn... såna avgrundstankar som inte gör humöret bättre.

När du blir gravid nästa gång, försök att få prata med en mödravårdspsykolog direkt, så att du har någon att prata med. Jag fick kontakt med en sådan under den lyckade graviditeten och jag tror inte jag skulle ha hållit ihop utan den kontakten. Det var väldigt skönt att få vara bitter och ledsen och säga precis som jag kände utan att vara rädd att den man pratar med ska tycka att man är en hysterika. Min man var med ett par gånger också, så han fick en inblick i hur vi skulle hjälpa varandra vidare, vilket kändes bra.

Och KRÄV att få trombyl och progesteron. Det är inte farligt att ta dem och om det hjälper så är det ju verkligen värt att testa.

Jag håller alla tummar för att det ska gå bra för er nästa gång. Jag var nästan 40 år när vår dotter föddes, så ge inte upp!

Missfall. Vad har vi gjort för att förtjäna dem?

Jag och maken har försökt få syskon till vår 4:a åring i 2,5 år nu. Förra året blev vi gravida, men på rutinultraljud såg de att barnet inte mådde bra och jag fick föda ut fostret i vecka 20.
Fick ett missfall förra månaden, men då hade jag plussat 2 dagar tidigare, så det var tidigt.Igår gjorde jag ett gravtest som var positivt, men jag själv känner mig inte så positiv. Jag vågar inte berätta för nån, men ska iallafall berätta för maken imorgon. Kan inte glädjas åt att få ett positivt gravidbesked ens.

Folk på Facebook som tidigt berättar att de ska få barn vågar jag inte gratta...=(

Jäkla missfall alltså...

Jag vet hur överjävligt det känns. Vi hade två missfall förra året. Såg att någon skrev om Ipren och jag känner mig nästan övertygad om att det är skillnaden som nu tagit mig till V 12. Förra året åt jag mycket Ipren pga en kass syn med mycket huvudvärk. Slutade efter inrådan efter sista missfallet. Jag säger inte att det är orsaken för allas missfall, men det är den enda skillnaden jag gjort för den här gången. Är inte utom risk och oroar mig varje dag, men tror stenhårt på den här gången. Vad det än är som är orsaken, ge inte upp hur tufft det än känns. Att du kan bli gravid är bra bara det, även om ni tvingats genomlida detta. Stort lycka till!

Hej kära ni Hur har ni det, emmalinnea, Royalle, Maggis01, MrsEnglund, Alltide och alla ni andra där som kämpar och behöver råd och stöttning. Jag har funderingar på att gå privat och kolla upp mig, har någon av er gjort det? Kram

Hej! Hur mår du? Kram

Royalle hur mår du? Kram

Hej! Efter 6 missfall fick vi äntligen barn för 1 månad sen. .efter nästan 4 års försök...äntligen är vi föräldrar!

Vi reste till Aten o gjorde en utredning av mitt immunförsvar. Jag fick ta Intralipiddropp, fragminsprutor, cortison, babyaspirine (samt fiskolja, tomatjuice)..det har varit många stick o många prover. .mycket oro o koll efter blod vid varje toabesök. .många ultraljud ..många akutbesök på KK ..mycket blod o smärta o tårar...

men vi hoppades alltid att "nästa gång" då skulle det gå vägen. ..

Jag är 42 så ge inte upp...även om förtvivlan är stor. .jag har varit där o man tror aldrig man kan klara mer men vad har man för val...vi ville ha barn o så länge jag kunde bli gravid skulle vi försöka. .

Vi träffades också sent i livet.

Så nästa gång ni ser ett par med barnvagn. .det kan vara vi eller någon annan som kämpat länge.

Lycka till!