Stödgrupp
Jag har suttit och letat efter stödgrupper på nätet för de som har svårt att bli gravida men hittade ingen. Därför kom idén om den här tråden. Det här är min historia och min resa än så länge: Jag är som många andra där ute, totalt fokuserad på att bli gravid. För några månader sedan hade jag en sådan smärta i nedre delen av magen och gjorde ett ultraljud som visade att jag hade en hel del cystor där nere. Doktorn jag hade vela skicka mig på ytterligare kontroller för PCOS, men jag tackade nej då jag bodde utomlands och skulle åka hem till Sverige några månader senare och skulle förmodligen få göra om alla kontroller (vilket de även sa nu). Som student hade jag dessutom inte råd trots försäkringsbolag. Nu har jag ringt och väntar på att få en kallelse hem i brevlådan vilket kunde ta några veckor. Min fästman och jag har försökt i många månader nu att bli gravid, innan dess väntat på att den "rätta tiden" ska komma för att börja försöka, så är det såhär.... Jag kan tänka varje dag på hur mycket jag vill bli gravid och fantiserar om framtiden. Jag har mens varje månad med diff på +/- några dagar iaf, men vet ej om jag har ägglossning. Varje gång den där jäkla mensen kommer så börjar jag storgråta för jag blir så ledsen. Jag känner mig okvinnlig, otillräcklig och jag blir sårad och ledsen rent utav sagt, det är som om jag sörjer varje månad över att det inte händer och över det barn jag inte fått. Låter sjukt men så är det. Känns som om jag har försökt varje tips och råd som går som jag kan hitta och jag vet att jag förmodligen kommer att få höra "ni har försökt så kort tid, det kommer nog" "slappna av" och när man känner som jag gör så är det bland det värsta någon kan säga till en. Det är fruktansvärt att se alla andra bli gravida och få bilda familj. Jag blir ledsen och avundsjuk varje gång jag ser det, ibland arg att vissa kan få flera barn medan andra inte kan få något alls. Det värsta är när man träffar på vänner/bekanta men även del av familj som säger "när ska du skaffa barn då?!" "Nu börjar du bli till åren" "hur känns det att lillasyster har barn och inte du" och andra saker folk kan kläcka ur sig utan att ens tänka sig för. Min fästman är otroligt stöttande i det här och hjälper mig så otroligt mycket. Men jag känner mig ändå väldigt ensam i det och det är nog därför jag skriver här för att få lite stöd och kanske finns fler där ute som känner likadant som mig? Bara att få kunna skriva av sig utan att någon dömer en, oavsett vart man är i sin resa.