• MASE

    Stödgrupp

    Jag har suttit och letat efter stödgrupper på nätet för de som har svårt att bli gravida men hittade ingen. Därför kom idén om den här tråden. Det här är min historia och min resa än så länge: Jag är som många andra där ute, totalt fokuserad på att bli gravid. För några månader sedan hade jag en sådan smärta i nedre delen av magen och gjorde ett ultraljud som visade att jag hade en hel del cystor där nere. Doktorn jag hade vela skicka mig på ytterligare kontroller för PCOS, men jag tackade nej då jag bodde utomlands och skulle åka hem till Sverige några månader senare och skulle förmodligen få göra om alla kontroller (vilket de även sa nu). Som student hade jag dessutom inte råd trots försäkringsbolag. Nu har jag ringt och väntar på att få en kallelse hem i brevlådan vilket kunde ta några veckor. Min fästman och jag har försökt i många månader nu att bli gravid, innan dess väntat på att den "rätta tiden" ska komma för att börja försöka, så är det såhär.... Jag kan tänka varje dag på hur mycket jag vill bli gravid och fantiserar om framtiden. Jag har mens varje månad med diff på +/- några dagar iaf, men vet ej om jag har ägglossning. Varje gång den där jäkla mensen kommer så börjar jag storgråta för jag blir så ledsen. Jag känner mig okvinnlig, otillräcklig och jag blir sårad och ledsen rent utav sagt, det är som om jag sörjer varje månad över att det inte händer och över det barn jag inte fått. Låter sjukt men så är det. Känns som om jag har försökt varje tips och råd som går som jag kan hitta och jag vet att jag förmodligen kommer att få höra "ni har försökt så kort tid, det kommer nog" "slappna av" och när man känner som jag gör så är det bland det värsta någon kan säga till en. Det är fruktansvärt att se alla andra bli gravida och få bilda familj. Jag blir ledsen och avundsjuk varje gång jag ser det, ibland arg att vissa kan få flera barn medan andra inte kan få något alls. Det värsta är när man träffar på vänner/bekanta men även del av familj som säger "när ska du skaffa barn då?!" "Nu börjar du bli till åren" "hur känns det att lillasyster har barn och inte du" och andra saker folk kan kläcka ur sig utan att ens tänka sig för. Min fästman är otroligt stöttande i det här och hjälper mig så otroligt mycket. Men jag känner mig ändå väldigt ensam i det och det är nog därför jag skriver här för att få lite stöd och kanske finns fler där ute som känner likadant som mig? Bara att få kunna skriva av sig utan att någon dömer en, oavsett vart man är i sin resa.

  • Svar på tråden Stödgrupp
  • Mistluren

    Vi har försökt, mer eller mindre, i ca ett och ett halvt år. Den stora utmaningen är att behålla den positiva inställningen, kämpar med det varje dag. Jag tror ju på Law of Attraction och försöker leva efter den läran så gott det går, det är inte så lätt alla gånger :) Det värsta var när en god vän till mig inte berättade att hon blivit gravid.. Vi satt ett helt gäng där alla utom jag och en till visste om det, vi fattade på kommentarerna.. Jag kunde i ärlighetens namn inte bli glad i den stunden, känns så himla fånigt. Klart jag är glad för hennes skull men att inte berätta för en av sina närmsta vänner.. Förmodligen för att hon vet att vi försökt och det inte går så bra.. Så hon menade nog väl, men man känner sig olustig och borträknad. Som sagt varje dag kämpar jag med att vara positiv för jag tror att det hjälper, försöker vara glad och tacksam för allt fint i mitt liv. Borde kontakta MVC för utredning tror jag, men drar mig för det.. Hur hanterar vi ett eventuellt negativt besked..?? Vi har sagt till efter sommaren, sen måste vi ringa MVC.. Håller alla tummar och tår för att vi lyckas få det där plusset snart

  • MASE

    Ja, att vara positiv är inte lätt alla gånger! Oj vad jobbigt, förstår din kompis till en viss del och att hon inte vill såra dig, men att göra så blir det kanske till en grej och att man hamnar utanför. Förr eller senare märks det ändå... Och sedan när man är nära vänner så blir man sårad. Hade varit bättre om hon hade sagt det när det bara var du & hon, för att göra det sådär hamnar man i en utsatt situation. Och att inte kunna glädjas känner jag igen! Min lillasyster berättade att hon var gravid blev jag både chockad och ledsen. Först trodde jag att jag skulle få barn först, kändes bara att det skulle vara så. Sedan kunde jag inte glädjas. Jag blev chockad och kände mig krossad. när jag kom hem började jag storgrina. Jag tror att hon märkte att jag blev chockad och jag höll mig undan. Försökte stötta men jag kunde helt enkelt inte bli glad. Nu är hennes barn över 1 år och hon håller på att prata om syskon osv rätt snart, det får mig att vilja flytta till andra halva sidan jorden, för det är så jobbigt. Hon vet om att jag ska till läkare och ändå känns det som om hon ska trycka upp det i mitt ansikte. Det blir inte lättare att alla mina syskon har barn och det är det enda som pratas om på familjemiddagarna. Jag vill inte ens gå på dem längre. Har pratat med min syrra om det här men hon verkar inte förstå eller så bryr hon sig helt enkelt inte. Jag måste lära mig att hantera den här avundsjukan jag har, för det sticker i ögonen på mig och det tar all min energi. Men det är inte lätt alla gånger även om jag känner mig dum som känner så. Vi väntar fortfarande på att få en kallelse hem i brevlådan. För min del känns det skönt att jag kan få reda ut om vad jag har "för fel" och få hjälp. Utredningar kan ta lång tid och det är köer. När jag fick reda på att de ville undersöka mig för PCOS och befann mig på andra sidan jorden från mina vänner/familj/fästmannen, bröt jag ihop. Jag googlade och sökte på allt som har med det att göra. Jag kände mig ensam och oförstådd. Rädslan som jag hade då går inte att beskriva. Du verkar vara en positiv tjej och jag tror att om du har den inställning och försöker hålla den så kommer du klara ett ev tungt besked. Sedan att du är inte ensam, det är ett vanligt problem att ha svårt att bli gravid och det kan finnas tusen orsaker till det. Saken är den att man pratar inte om det, för det är känsligt. Men jag håller alla tummar och tår jag har till att du slipper söka upp läkare och att du får plus på stickan någonstans där i sommar! :)))))

  • villhabebis02

    Jag har försökt bli gravid i snart 4 år.. Vi har varit på en utredning där de hittade att jag har underproduktion av sköldkörteln. Min mans sperma var perfekta. 


    Jag tar nu Levaxin 50 mg varannan dag och 25 mg varannan dag.  Mina värden är nu 2,1 alltså så som de ska för att bli gravid enligt min läkare. 


    Men jag håller på att bli galen, jag vet inte vad jag ska ta mig till.. Vill ha en bebiiiisssssssssssss.. Alla runtomkring mig blir gravida och får barn..  


    Jag vill göra ännu en utredning så jag ska nu den 20 maj till en privat klinik för att se om jag har fler fel på mina ägg eller äggstockar eller något annat som de på Kvinnokliniken inte har märkt eller sätt.. 


     


    Jag hoppas att vi som önskar oss en bebis blir gravida så snabbbbtttttt så möjligttt..


    Stooooooooora kramar till er alla tjejer fast jag inte känner errr <3 <3

Svar på tråden Stödgrupp