två familjer blir en

oj ja vet inte hoppas de går bra och att alla vill det:) kanske bara umgås mer och mer tills de blir vardag ?

Allt beror väl på antalet barn och ålder, tycker jag. Min dotter då 1,5 år och min sambos dotter på 7,5 år träffades första gången i en lekpark, då hon var nyfiken, jag tyckte egentligen vi kunde vänta. Sedan visste hon ju att pappa träffade mig när hon var hos mamman, så hon ville med hit och på den vägen är det. Hon sov på soffan, då det blev att de bodde här båda två varannan helg. Sedan dess leker de oerhört mycket tillsammans trots åldersskillnaden. Nu har vi en gemensam bebis som sammanför familjen ytterligare. Det återstår att se när hon blir för gammal för att bygga duplo och leka med Barbies med 3-åringen.

Sedan är det väl avgörande om barnen bor heltid hos någon eller om de har varannan vecka samma vecka eller inte samt vad ni gör i era vanliga liv. Brukar ni gå i skogen, gå tipspromenad eller liknande så funkar det ju tillsammans också. Åka bada, spela bowling, minigolf inomhus eller bara träffas hemma hos varandra funkar ju också.

Jag själv när jag träffade min killes barn (4 och 7) så sa vi inte så mycket. Jag var där, vi lekte lite. Tittade lite på TV och så åt vi middag. Sen har det bara eskalerat och ingen som sagt något. Jag känns numera självklar hemma, och ändå bor jag inte där på heltid. Jag har helt enkelt låtit det ta tid så både jag och dom får chansen att vilja ha mig där. Den äldsta har tom sagt till min kille att han önskar att jag alltid bodde där! Det värmer! Och den minsta blir lika glad varje gång jag kommer. Detsamma gäller den äldsta. Han frågar tom när jag kommer varje gång det är hämtning för min killes tur på skola/dagis. Barn är inte dumma. Man behöver inte säga så mycket. Dock ska man som vuxen läsa av barnen om de känner sig bekväma, obekväma och prata. Prata mycket öppet om vad ni känner osv. Det hjälper!