Nervös och orolig

Hej!

Jag och min sambo har försökt få barn i ett års tid utan resultat.
Vi påbörjade en utredning 14/3 och nu på tisdag ska jag göra en spolning av livmoder och äggledare.
Jag känner mig väldigt nervös och jag får hela tiden tankar om att jag inte vill göra en sån här utredning.

Jag trodde inte det gick såhär fort men när vi var där första gången så hade jag mens och läkaren sa att det var bra och kollade med ultraljud och allt såg bra ut, det fanns äggblåsor i normalt antal. Tog även blodprover men har inte fått veta resultat.

På ett sätt vill jag att de ska hitta nåt fel och fixa det och på ett sätt vill jag inte att det ska vara nåt fel.
Till saken hör att min sambo har en son på 6 år sen tidigare. Så jag känner mig helt misslyckad och att det är nåt fel på mig. Han förstår inte riktigt och han förstår inte heller min stora längtan efter barn. Det enda han säger är att jag måste slappna av och sluta vara så "besatt" men jag är inte lika som jag var i början ens. Då kunde jag börja gråta när mensen kom, nu bryr jag mig knappt, utan suckar bara. 

Han säger att det är psykiskt, att ju mer jag tänker på det desto svårare är det, och visst kan det ligga nåt i det men om det vore helt psykiskt skulle vi ju inte ens behöva preventivmedel.

Det hjälper ju inte heller att alla runt omkring ploppar ur sig ungar på löpande band utan några som helst problem. Jag har väntat i tre år nu och undrar om det nån gång ska bli min tur? 

Nån annan som känner liknande? Jag har svårt att prata med vänner och familj om detta, det är ytterst få i vår bekantskapskrets som vet om att vi försöker få barn ens.