Alla runt mig dör

Jag vet itne vad jag ska skriva..blir ledsen när jag läser, du verkar ha haft det omänskligt tufft. Går du och pratar med någon? Kan vara bra att ha någon att prata av sig med. Har du vänner o så?

Fy vad hemskt det måste vara för dig :( skickar en stor styrkekram till dig!! Du känner inte att du vill försöka gå vidare och träffa en ny man och kanske tom få ett till barn? (Menar absolut inte att du ska glömma och ersätta den familj du hade) men då kanske du ser lite mer mening med livet?!

När jag läste rubriken trodde jag att det var det vanliga gnället, men du har på alla sätt verkligen haft det vidrigt tufft. Jag hoppas du har goda vänner som finns för dig. Skickar en kram. Livet vänder som snart uppåt för dig. Jag ska be för dig.

Tack ni. Har gått hos psykolger, terapi, samtalsgrupper osv i omgångar sedan min syster gick bort. Jag har några nära vänner men sen mamma dog har jag mer eller mindre brutit kontakten. Mest av rädsla att förlora dem. Vilket är konstigt då det egentligen är precis det jag gjort.

Jag har dejtat lite tidigare men inte funnit någon som orkar bära mitt bagage. Och jag förstår det. Jag är förstörd. Bortom all räddning. ..

Jag tror inte att du är bortom all räddning

Går du och pratar med någon nu?

Tänker på dig och sänder dig en varm kram.

Vissa av oss verkar möta sorgen oftare än andra. Den smärta och förtvivlan som man känner kan ingen förstå som inte varit med om det. Jag har dock inte tagit avstånd från mina vänner på grund av rädsla att mista även dem, utan hoppas att om jag som vän på något sätt kan "förgylla" deras liv, så är mitt liv värdefullt.

Jag har pratat med psykolog några få gånger, och förstått att jag också är betydelsefull, att mitt liv också har en mening, att det inte är mitt fel och att jag inte ska straffa mig själv.

Det enda jag kan råda dig till är att: - Glöm inte bort att vara snäll mot dig själv.

Åh jag blir verkligen berörd av att läsa din historia, beklagar verkligen. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att jag beundrar att du ändå fortsätter att kämpa på. Jag förstår att du är rädd att förlora fler men du skulle nog ändå behöva träffa och söka stöd hos dina vänner. Nu har jag inte haft sån otur som dig men jag har ändå råkat ut för en del tråkigheter. Ett tag ville jag inte heller träffa vänner för jag kände att jag inte hade så mycket att tillföra, bara elände. Finns det nån stödgrupp som med du kan gå med i eller nån hobby som du kan börja med som kanske kan kännas lite meningsfull? Börja virka, måla eller nåt som du kan göra både ensam eller med andra? Men jag förstår att du har det svårt, all heder till dig som fortsätter kämpa. Kram!

Ska få träffa min femte psykolog på lika många månader. Lite jobbigt att bli runtflyttad. Vill ju kunna lita på den jag träffar och inte bara upprepa min historia. :(

Ska få träffa min femte psykolog på lika många månader. Lite jobbigt att bli runtflyttad. Vill ju kunna lita på den jag träffar och inte bara upprepa min historia. :(

Tack för era ord!

Du. Kom att tänka på något. Varför inte åka till Danmark och inseminera dig?

Kram!

Skickar en kram!

Jag vill bara skicka min värme och massa kramar.

Kramar i massor till dig!!!♡♡

Jag är så ledsen att du behövt gå igenom allt detta ;( önskar dig styrka att orka leva vidare.

Pratar gärna om du vill.

Har inte förlorat så många till den andra sidan som dig men min mormor som var som en andra mamma, vår dotter några månader innan. Det går inte en dag utan att jag tänker på dem och tom att jag ofta fortfarande sörjer.

Ibland läker inte tiden alla sår, ibland behöver vi få prata och minnas väldigt mycket.

Vi är alla olika och hanterar sorg på olika sätt.