Gick 11 dagar innan jag fick ta bort min dotter med acrani (OBS! Långt!)

Jag funderingar ord som kan beskriva hur mycket jag känner med er. Denna sorg ska ingen människa behöva uppleva.
Jag vill bara skicka en stor kram och all styrka jag kan till dig. Jag hoppas att ni får allt stöd i världen från familj och vänner. Så att ni kan få läka och hitta en väg tillbaka i er egen takt. Ta hand om dig!

Hej. först, beklagar verkligen din förlust. En förlust av ett barn är en overklig och fruktansvärd känsla som jag för 5 veckor sen själv fick uppleva.
Mitt första barn. 
Vi fick på ett rutin ultraljud i v 20 veta att vårt barn hade ett svårt hjärtfel och precis som du fick jag gå från en fredag till onsdagen veckan därpå så det blev 12 dagar med mitt barn som sparkade och hann växa en massa och band som han bindas med det lilla liv som man visste att man skulle få ta farväl av.
Vi visste att vi ville avbryta för fick veta våra små chanser tidigt, ändå blev vi iväg skickade till lund och jag fick gå igenom ett fostervattenprov, bara för att vara absolut säkra. Fanns inget osäkert när vi fickveta det första dagen men vi gjorde som vi blev tillsagda. Sen är det som du skriver att dom utreder vika som ska få göra abort under vissa dagar, vilket jag tycker är hel knäppt.
Jag höll på att knäckas totalt under dom två veckorna jag gick och bar på honom.
Vi fick säga farväl, men vårt barn dog aldrig i magen utan levde tills jag tog tabletterna och fick föda ut honom.
Jag kände mig som en mördare och en pöbel.
Jag har inte heller haft någon att direkt prata om som förstår just den här biten, allt folk kan säga är att "jag kan inte ens förstå vad du går igenom" ..Inget jag önskar någon att få uppleva heller.
Jag skrev väldigt mycket under tiden jag gick och väntade, skrev till honom. 
Det är inte konstigt att du reagerat som du gjort, vi är bara människor, och mamma känslorna är starka att hantera.
Jag hoppas du mår lite bättre för varje dag som går. Min vän sa till mig att sorgen är randig, en dag stark, en dag svag.
Vi är inte ensamma i världens orättvisa.
Jag håller på dig och på alla oss mammor.
Håll hårt i din familj, jag längtar fortfarande efter att få en egen solstråle.
Stor styrke kram

Jag har gått igenom samma sak... och då jag inte kan bli gravid på vanligt vis så gjorde det ännu mer ont. Jag måste göra IVF för att bli gravid p g a svår endometrios.

Var på RUL i vecka 19+0 den 17 dec 2012 och där fick vi veta att hjärnan inte riktigt var som den skulle. Fanns ett stort vätskefyllt utrymme där lillhjärnan skulle vara... Fick genast träffa en specialist på spec.mvc och han ordnade en akutremiss till Fosterdiagnostiken på Akademiska i Uppsala så dagen efter satte vi oss i bilen och åkte dit för att göra ett noggrannare ultraljud.

Väl där så gjordes ett mer än 1½ timma långt ultraljud. Fick även ta ett fostervattensprov och göra en MR som tog över en timma att göra eftersom bebis inte ville ligga stilla.
20 december ringde specialisten från Akademiska och berättade att vår bebis hade något som heter Dandy-Walker och corpus callosum agenesi och att detta inte var förenligt med något längre liv efter födseln då han helt saknade lillhjärnan samt en viktig förbindelse till de båda stora hjärnhalvorna. Hon hade ordnat en tid på spec.mvc på hemmasjukhuset här i Värmland till den 21 dec och då träffade vi även kuratorn som ordnade med ansökan till Socialstyrelsen. Fredag den 28 dec fick vi klartecken och då åkte jag 26 mil tur och retur till hemmasjukhuset och tog de första tabletterna. Skrevs sedan in där söndag den 30 dec kl 09:00 och födde vår son John kl 15:30 samma dag. 

Det var OTROLIGT jobbigt att bära på sitt levande men så sjuka barn i magen så länge. Han dog inte förrän på förmiddagen den 30 dec, och det var psykiskt väldigt jobbigt att känna honom röra sig o sparka så länge...
Men, jag och sambon tog oss igenom detta men det tog tid. Var helt sjukskriven i 3½ månad och sedan trappade jag sakta upp arbetstiden till min ordinarie halvtid. 
Hade kuratorsamtal två gånger i veckan de första månaderna, och sedan en gång i veckan ända till augusti 2013. Först då kände jag att jag orkade stå på egna ben. Men går nu på KBT för att få ytterligare hjälp.
Han är nu kremerad och urnan är nedgrävd i vår gemensamma grav här hemma på kyrkogården så jag är där ofta och hälsar på.

Ta en dag i taget, och håll i familj och vänner! De är guld värda när man mår dåligt!
Du är som sagt var inte ensam om att gå igenom detta hemska - tyvärr så händer det nästan dagligen...

Du kan mejla mig om du vill prata mer, mejla på evahoglund@msn.com eller lägg till mig på facebook (Eva Höglund, Östmark, Värmland) så kan jag ge mer stöd och råd.

Stor varm kram 

Hej! Samma sak har hänt mig nu. Jag har tagit den första tabletten idag, det upptäcktes på RUL i onsdags. Så nej, inte 11 dagar, men 6 blir det. Och sjukhuset klantade sig också när det hände, vi blev runtjuvarna och ingen verkade riktigt veta vad de skulle göra. Sen skulle de ringa tillbaka till oss, men det missade dom, och hade det inte vart för att jag ringde upp och frågade vad som hände så hade ansökan till socialstyrelsen inte kommit in i tid och då hade vi fått vänta rn vecka till (!). Och sen i onsdags har jag känt sparkar hela tiden, oerhört psykiskt påfrestande. Som tur är fick vi kontakt med en riktigt bra kurator i torsdags och hon kommer fortsätta följa oss genom det här så det känns bra. På tisdag blir jag inlagd. Hoppas att du mår bättre nu?! Kram

Jag bara kände att jag va tvungen att skriva här. Jag är i samma situation är i v 19 o måste ta ett avgörande besked fall han i magen ska få födas in i ett sjukt liv eller om vi ska avsluta en graviditet. Har en frisk dotter den innan på 1 1/2 åro hon gör att de är lättare att ta sig upp på morgonen. Men Fan va tungt allt är. Man är så ledsen o känner sig så himla nere.

Våran efterlängtade lilla böna så händer något sånt här. Hur resonerar ni, jag känner bara att jag vill verkligen inte vara den som får bestämma om mitt barn ska leva eller inte. Men de vet inte hur länge barnet kan över leva efter minst 4 operationer. Vi köper bara tid eftersom hjärtat är så pass dåligt så kommer de att ge upp. Transplantation på en sån liten är omöjligt då så små hjärtan knappt finns :'(

De gör så himla ont i mig! Vill någon kanske skriva mail, någon som befinner sig i samma situation? Min mail är Zophia89@gmail.com

Jag vill först verkligen beklaga det som ni går igenom! Det är skit att det ska behöva hända.

Jag har tyvärr inga bra råd att ge dig, för oss var det så klart att vår älskade lilla mini aldrig skulle kunna leva utanför min mage, så för oss var valet ganska självklart, eftersom det handlade om att förkorta lidandet. Det har nu gått en vecka sen förlossningen och jag kan bara säga att varje dag känns det lite bättre. Det allra värsta var dagarna efter beskedet innan vi kunde börja avbrytandet, att gå runt de där 6 dagarna och känna sparkarna där inne var hemskt! All styrka och kärlek önskar jag er nu! Kram

De känns så underbart med ett svar. Kanske känns o låter dumt när jag skriver. Men att veta att jag o min sambo inte är själva om detta!

Vi köper tydligen bara tid om vi väljer att behålla han. Ingen vet om han kommer lida eller hur länge hjärtat orkar slå, om han ens klarar en graviditet.

De känns så surt att ha gått halva tiden o sen är de stopp :(

Man är så tom samtidigt som jag är fylld av ångest panik o sorg.

Tack för att du svarade! <3 all kärlek till dig o din familj! <3 kramar i massor!

Förra året i oktober skulle vi äntligen på ultraljud i vecka 20. Då det redan hade börjat synas så visste våra vänner, familj och arbetskamrater att vi väntade smått. Vi satt i väntrummet och hade fjärilar i magen.

Vi kom in på undersökning och allt gick som det skulle vi fick reda på att det var en pojke????

När vi höll på att avsluta hajade bm till och sade att hon gärna ville att vi skulle komma tillbaka och träffa en läkare. Hon hade upptäckt en avvikelse.

Vi visste direkt att något var fel. Den känslan som jag fick då hoppas jag aldrig behöva uppleva igen.

För att göra historien kortare valde vi att avbryta. Ett beslut som har varit det tuffaste i mitt liv. Tanken kommer alltid finnas kvar, tänk om han skulle ha klarat sig????

Vi fick vänta en vecka. Vi tog beslutet en onsdag och socialstyrelsen hade sitt möte på fredagen. Så på tisdagen veckan efter fick jag ta dem förfärliga pillerna. Hela avbrytandet var fruktansvärt. Min moderkaka ville inte komma ut så blev operation och förlora mkt blod!

Efter allt som har hänt så är jag väldigt besviken på sjukvården. Från start till slut har vi inte den hjälp som vi skulle behövt haft och flera kommunikationsfel.

Idag arbetar jag 100% det är jobbet som faktiskt har "räddat" mig från att gå under helt! Men det är en kamp varje dag då många av mina vänner är gravida eller har precis fött!

Nu är vi igång igen, bim 5+ idag så blir ett gravtest i helgen??

Här vet också alla att vi är gravida eftersom de syns så tydligt med en stor växande mage bara :( i morgon har vi tid med läkarna igen. Sen är de dags :( känna så orättvist att de händer oss! Att de finns knarkare o alkoholmissbrukare som får friska barn!

Är rädd för hur jag ska ta en sån sen abort när de inte är mitt val. De är ett måste :(

Grattis va underbart att ev ha en liten i magen. Skriv gärna om ni kissade p vad de vill! Håller alla mina timmar för er!

Vet ni hur lång tid de kan ta efter en avbruten graviditet innan man kan få ett plus igen? Vi längtar så himla mkt efter ett syskon. Men jag är så skör efter detta. Jag ville så verkligen ha han! Men kan inte få han!

Vi tänker nog försöka igen direkt efter att mensen kommit tillbaka, men kanske inte ta det så jätteseriöst första månaderna. Jag räknar med att det kanske ändå kommer att ta några månader till ett halvår, och jag tror egentligen att det vore bäst så att vi hinner läka ordentligt själsligt. . 

Zophia89: väldigt ledsen för er skull! Vet exakt vad ni går igenom. Visst är livet orättvist, jag har blivit väldigt bitter efter avbrytandet. Tänker mycket som du, varför får knarkare, rökande mammor etc behålla sina?

Skriv gärna till mig om du behöver skriva av dig! Tänker på er!

Angående att försöka igen så har jag fått en mens, kom efter 6 veckor. Sen börja vi direkt. Jag vet att man minst ska vänta 3 mens innan man ska försöka, men vill inte vänta så länge.

Tack för alla fina svar o hjälpande händer! De är helt sjukt att man sitter i situationen. Man trodde aldrig de skulle hända en själv!

Tror nog man blir mer bitter, eller inte bitter, men jag kommer hata alla som gör abort som ett slags preventivmedel! Sen kommer jag säkert bli mer ledsen när alla får barn när vi skulle vara beräknade :'( de är nog de som kommer ta hårdast.

Som tur är får mina 3 närmsta nu i februari o mars. 3 månaders mens. Åh :( jag som inte har haft någon regelbunden.

Min barnmorska som jag har är så underbar hon har kvar mina inbokade möten för att få komma o prata o ställa frågor. Hon kan inga svar om barnet i magen nu. Men hon kan allt efter hur man ska gå tillväga, i framförallt så är hon den som funnits vid min dotters sida hela vägen. De känns tryggt att ha henne kvar ett tag till.

Jag önskar inget av detta till någon i tråden, ni verkar vara såna fina personer! Jag önskar inte ens detta till min värsta fiende. Allt man önskar är ju att sina barn alltid ska få vara friska, leva ett bra liv o få allt gott i livet. Nu vände de helt. Man har ändrat livssyn, blivit klokare på att små saker inte spelar så stor roll.

Framförallt har jag o min karl kommit varandra ännu närmre. Vi är bara så rädda för vad som komma skall.

Tack för ni lyssnat, läser o tar er tid till att svara. All min kärlek o lycka till er! <3

Jag håller med on orättvisan i det! Känns helt sjukt! Det tänkte jag redan när jag fick missfall första gången i v 10. Här har man gjort allt. Inte tittat åt möglelostar, inte ens vågat smaka en mun på middagsvinet som de andra drack, knappt vågat ta en värktablett, funderat på om det verkligen var ok att den alkoholfria ölen hade 0,5%... Och sen ser man en höggravid rökande tjej på stan. Hör om barn till missbrukare som far illa...

Och här står vi, utan barn, har så mycket kärlek och ge och håller på att längta ihjäl oss. Det finns ingen rättvisa, världen är tyvärr inte rättvis. Det ser vi ju varje dag på nyheterna. Det finns ingen anledning till att det just hände oss. Vi hade otur. Det är alltid nån som har otur. Den här gången var det vi... Nästa gång är det någon annan. För nästa gång tänker jag fasiken ha med mej en levande älskad bebis hem!!

Enligt alla läkare och barnmorskor jag träffat så är det ok för oss att försöka igen efter en mens. Så vi kör nog igång direkt. Men det kan säkert bero på olika faktorer. Bäst att du frågar:)

Stor kram till er allihop som tvingats vara med om det här! Så sjukt jäkla värdelöst! Men vi fixar det. Livet är hårt mot de hårda

Detta var en mycket givande tråd för mig att läsa. Tack för att ni delar med er! Jag har precis gått igenom en liknande situation och jag ver inte hur jag ska finna styrkan till att återgå till mitt jobb. Har varit sjukskriven i två veckor och jag är inte ok.

Vi tog ett svårt beslut i v. 20 om att avbryta graviditeten då vår lilla hade missbildning i tarmen samt downs syndrom. Vi tror att vi besparade henne mycket lidande men tankarna går fram och tillbaka om vi verkligen gjorde rätt. Jag födde en välskapt liten flicka och vi hade henne hos oss, höll om henne och sörjde henne. Jag har mått så dåligt efteråt och sorgen är stor. Känslorna är svåra att hantera och jag vet inte om jag har rätt att sörja detta lilla barn som inte var färdigt.

Hej!

Jag beklagar verkligen att du också har varit med om detta, men varmt välkommen till tråden. Som sagt, även fast man egentligen önskar att ingen skulle behöva vara med om något sånt här så är det ändå ganska skönt att hitta fler med samma erfarenhet att få stöd från, man känner sig mindre ensam och konstig på det sättet. Ni tog ett beslut för som såvitt ni kunde förstå var det bästa för er lilla flicka. Så ni gjorde rätt! Håll fast vid det! Och det är klart du har rätt att sörja! Ni har ju förlorat ett barn.

Jag avbröt pga acrani för 1,5 vecka sen. Var då i vecka 21. Jag tycker ändå att jag under omständigheterna mår ganska ok, även om det går i vågor och kommer svackor. Jag är sjukskriven 1,5 vecka till, fick totalt 3 veckors sjukskrivning efter avbrytandet, och då hade jag redan varit hemma nästan en vecka sedan beskedet, och innan det var jag julledig i nästan 3 veckor, så det känns som att jag inte har jobbat på en evighet. Jag har verkligen delade känslor om det där att gå tillbaka till jobbet. På ett sätt ser jag fram emot att få något annat att fokusera på. Samtidigt är jag rädd att gå in för hårt just för att kunna glömma och riskera att typ gå in i väggen istället. Det blir såklart lite jobbigt att träffa alla kollegor också, men jag tänkte faktiskt försöka ta mig till kontoret någon gång nästa vecka för att ta en fika och träffa några stycken av de närmaste kollegorna iaf för att avdramatisera lite inför starten. 

Stor styrkekram till er! <3 <3

Jag beklagar de som hänt dig fin familj o dotter. Men de va nog de bästa beslut du kunde ta för henne. Jag kommer inte kunna förstå sorgen fören de är dax för mig, på måndag ska vi träffa läkaren o kuratorn sen på fredag ska socialstyrelsen godkänt allt. Så jag har gått sen i måndags o kommer gå två måndagar till innan de är dags för ett avslut....

De är med blandade känslor jag kommer tillbaka till mitt jobb i slutet av februari. Dels för jag inte vill sjunka genom jorden. Livet måste fortsätta jag har ju en dotter o man att leva tillsammans med. Men man måste få sörja.

Visste ni att ni ville se ert barn? Jag är så rädd att jag kommer ångra mig när jag får se min pojke utanför kroppen. Tror att jag kommer bryta ihop totalt. Finns de någon som valt att inte kolla två sitt döda barn? Jag vet inte om jag orkar de..

Alla här inne skulle aldrig behövt gå igenom de vi alla har gjort men något i mig tackar för att ni finns tjejer. Tillsammans är man stark visst? Jag är så tacksam för att ni delar med er av er sorg o er erfarenhet. Jag sitter mitt i de och är så fruktansvärt rädd för vad som komma skall!

Vi valde faktiskt att inte titta på vårt barn. Vi pratade så mycket fram och tillbaka om hur vi skulle göra. Min svägerska har också förlorat barn halvvägs in i graviditeten, för snart 10 år sen, och de hade valt att inte titta och hade inte ångrat sig. Vi ville gå så obefläckade som möjligt genom hela händelsen, och bestämde mig för att jag ville minnas de lyckliga stunderna med barnet istället, när allt fortfarande var som det skulle, då när jag kände sparkarna och sambon pratade med magen och vi var lyckligast i världen. Vi ville hålla fast vid det minnet istället. Då kallade vi barnet för "Mini" och vi har bestämt att fortsätta göra det, men utan någon officiell namngivning.  Vi har valt att kremera separat och sprida askan i minneslunden i vår kyrka, för att kunna gå dit att tända ett ljus och lämna några blommor och minnas de månader vi fick tillsammans med vår Mini och hur lyckliga vi var den korta stunden. 

Jag tror inte det finns något rätt eller fel i de här valen. Min uppfattning är att de flesta väljer att titta och hålla i sina barn, och känns det som att man vill det så är ju det rätt såklart. För oss var det rätt att göra som vi gjorde. Vi känner oss lugna och trygga med det beslutet. Jag tror det viktiga är att man känner efter själv och följer sitt eget hjärta. Ingen annan kan tala om vad som är rätt eller fel för någon annan. 

Kram

vi valde att titta och på vår lilla, vi gav henne ett namn och vi höll henne. det var rätt beslut för oss. Det var en sak som var otäck det är att vi såg henne kippa efter andan två ggr. (antar att de var reflexer) men det var obehagligt att se. hon kommer att kremeras och hennes aska kommer att spridas i en minneslund i en kyrka i närheten. detta är en svår period för oss och jag känner mig mycket ledsen. ska höra om jag kan vara hemma en vecka till innan jag återgår till arbete. jag är för känslosam för att återgå till arbete just nu.