Anonym (frun) skrev 2014-03-12 12:08:50 följande:
TAck för ditt inlägg! Blir berörd och lättade att se att det finns andra som "mig"....
Det var Tradolan och Tramadol. Stora mängder som gjorde honom helt avtrubbad och kall. Sen blev det för mycket, han orkade inte leva i lögnen mer och då försökte han ta livet av sig. Det var då han fick åka på avgiftning..
Det skär i hjärtat att det är min man jag skriver om, min fina man som en gång var helt underbar.
Vilken hemsk människa han blev med tabletterna. Ser jag tillbaka fattar jag inte hur jag stod ut. Alla gamla minnen kommer tillbaka, hur han körde över mig, hur han lovade mig och barnen saker som inte hölls, hur han fick sparken. Hur fruktansvärt jag mådde. Hur jag ringde kvinnofridslinjen på nätterna och grät för att få stöd. Hur jag kollapsade och fick åka ambulans av utmattning och panikångest.
Hur mycket han utsatt oss för som han aldrig någonsin kommer att förstå oavsett hur många gånger jag gråter, lider, pratar. I tysthet och framför honom. Han tog en del av mig och av barnen. Han lovade att rätta till det. Han håller sitt löfte i dagar och sen glöms det bort.
Han ÄR en fin människa, en människa jag valde att gifta mig med och skaffa barn med. Jag vill bara att han kommer tillbaka. på heltid. Inte bara någon vecka.
Jag vill att han engagerar hela sin själ, sitt sinne, sin fysik till att fixa detta nu. Inte bara ge 25% och sen får det vara bra.
Jag har gett 110% av hela mig till honom när han behövde det. Jag har gett och gett så jävla mycket, stätt ut med så jävla mycket men han..
Okej så det är morfin baserade läkemedel han använt sig av. Det största problemet med missbrukare är ju just att dom ger människor löften som är alldeles för stora och för omöjliga för dom att hålla i stunden som dom uttalar dom. Självklart så kan löftena hållas efter en längre "läknings tid", men att ha varit ren i 3 månader och lova att man aldrig mer ska göra om det är naivt av missbrukaren o tro och det är i princip en väldigt liten möjlighet. Tyvärr så ska man inte ge sig hän åt en missbrukare och lita på vad dom säger i början av läkningsprocessen (hittar inget bättre ord), då dom inte är i sitt fulla tillstånd till att kunna hålla vad dom lovar. Bästa sättet att rädda din tillit för honom på är att blockera en del av hans löften och ta dom som tomma. Det låter hemskt, men det fungerade för mig. Självklart så måste man ha hopp för att lyckas komma någonstans, men låt inte dig själv hoppas för mycket, för det är då du KAN bli sårad. Det är inte alltid man blir det, men risken finns alltid när det är en missbrukare man har o göra med.
Du måste försöka hitta en balans för att du inte ska dra ner dig själv. För försvinner du, då försvinner det (förmodligen) enda riktiga stöd han kan få. Visst, myndigheter kan stötta honom. Men det är en enorm skillnad på emotionellt stöd och "fysiskt" stöd. Han är fortfarande färsk i sitt missbruk, det tar år för att man ska kunna veta att saker och ting kommer kunna bli som vanligt igen. Jag hoppas på att det missbruket han hade var en "en gångs förteelse" och att det inte är ett allvarligare problem han har i grund och botten. Jag har fått tackla missbruk av cannabis, kokain, amfetamin etc. och mitt i den smeten så dracks det mängder av alkohol. Jag har funnits för min kille i ALLT man kan gå igenom med sin partner i princip. Det har förstört mig och han vet om det, men han står här nu idag, 2 år senare, och försöker reparera allt. Och vet du vad? Det var värt att vänta på honom och nu ställer han upp på samma sätt och väntar på mig att jag ska läka efter all misär han fått mig att stå ut med, helt ensam. Jag hade ingen att prata med, familjemedlemmarna visste inte vad som pågick, mina vänner visste inte om våran situation i grund och botten. Hans familj har stöttat mig mest genom det här, men allra mest har jag stått helt ensam och väntat på honom.
Är du beredd på att ge din man tid? För du kan behöva vänta väldigt länge på att hans tidigare jag kommer tillbaka. Det kan som sagt ta år. Det kan även vara så att han aldrig kommer tillbaka. Men du måste klargöra för dig själv om du är beredd på att offra din tid av ditt liv på att vänta på honom, stötta honom och behöva stå ut med alla taskigheter och allt det negativa i eran vardag, eller om det känns mer värt för dig att lämna honom. Men stanna inte kvar bara för att ni har barn och är gifta, det är inte rätt anledning. Om du känner att du inte kan vara kvar hos honom då måste du gå, det finns risk att ens syn på relationer över lag och så vidare blir skadad. Jag tycker du ska ställa dig själv några frågor och svara ärligt, t ex:
- Kan du tänka dig att vänta på honom? Det kan ta en vecka, det kan ta fem år.
- Kan du hantera ett återfall?
- Kan du på något sätt lära dig hantera eran vardag som den ser ut nu? För det kommer den förmodligen göra en tid framöver tills han kommer på benen igen.
- Kan du hitta förståelse för hans handlingar och på så sätt få tillbaka en del av tilliten för honom? Alla är mänskliga och gör misstag, och det är alltid dom man älskar som blir sårade. Att såra någon är inte alltid medvetet heller.
- Kan du stå fast vid att du kommer kunna stötta honom för eventuella frestelser i framtiden? Att han hamnar i en svacka igen är inte omöjligt och hans missbruk kan tas upp igen.
Frågan är ju liksom hur mycket du anser att han är värd i dina ögon. Han måste även ta reda på hur viktig du, erat barn, eran familj och eran framtid tillsammans är värd. Ser han inget värde i något av det, då kommer eran tillvaro knappast bli bra igen. Det tog tid för min pojkvän att se värderingarna genom andra ögon än dom han haft tidigare, han har sårat mig på alla sätt man kan göra, om och om och om igen... skulle du stå ut med detsamma?
