Om att slå tillbaka
När jag var liten så var jag ganska utsatt under en period. Min familj kallades tattare i det lilla samhället, för att, ja, vi var tattare :D och det var hård stämning i skolan.
När jag kom hem och grät för pappa så brukade han alltid säga att jag borde slå tillbaka istället för att gråta. Att fly och gråta var enligt honom samma sak som att klappa händerna och gratulera mobbarna för väl utfört arbete.
Det spelade egentligen ingen roll om jag slog ner någon eller inte, det var mer gesten, och stryk fick jag ju iallafall, om inte fysiskt så mentalt.
Nu vet jag att det här inte är en populär åsikt och jag kan bara tala för mig själv här, men det fungerade.
En tjock påk, en massa blod och kvartssamtal senare så var det ingen som tittade snett på mig längre. Jag hade dessutom en självkänsla som jag aldrig tidigare upplevt, känslan av att ha värjt mig alldeles själv. Jag hade aldrig mer några problem i skolan ska tilläggas.
Jag vill fråga er lite om vad ni tror om att lära sina barn att lösa problem istället för att klaga på dem? I livet så kan man inte lösa problem med våld, det vet alla, men våld måste väl bemötas med våld och borde så göras?
Om ni blir angripna, våldtagna eller liknande, slår ni inte tillbaka?
