Hur har era barn hanterat sorgen efter ett älskat husdjur?

Idag har vår älskade 11,5 år gamla katt Gullan fått somna in p g a sjukdom. Min 3-åriga dotter har varit med hos veterinären och sett allt för att kunna förstå så mycket som möjligt. Självklart blev jag ledsen, visst jag var medveten om att det kunde vara dags och det är första djuret för mig som jag behövt avliva, men tårarna kom såklart. Det känns helt okej att visa känslor och min dotter satt i min famn och kramade mig när katten somnade in. Sedan fick dottern en chans att säga hej då innan vi åkte hem utan kissen. Vi har även tagit kort tidigare idag hemma, men även hos veterinären för att hon ska se var vi lämnade katten.

Dottern blev jätteledsen när vi skulle hem utan Gullan. Likaså satte hon sig i trapphuset och ropade efter Gullan. När vi kom hem började hon så småningom leka igen.

Jag vill inte göra någon stor grej av det och både hon och jag har ju rätt att vara ledsna. Risken är väl att en ny omgång kommer i kväll när hon ska sova.

Hur har ni förklarat ett djurs bortgång? En 3-åring förstår ju inte att hon sover för alltid. Vi bor i lägenhet så att begrava henne är ju inte så enkelt. Att spara resterna i en urna känns bara makabert. Så tankar om hur ni gjort vore skönt att få då allt känns så nytt.

Jag vet att boken Adjö, mister Muffin eller liknande titel finns, men den tror jag är lite för svår. Något annat lästips eller ska man bara låta bli tills de frågar om det?