Livet efter en sorg

Tack snälla.. Och tack för att du brydde dig och tog dig tid att kommentera..

Jo jag har bearbetat en hel del men det är så många delar..och minnena gör sig påminda ständigt..

Det gör mig svagare som människa och mer sårbar i vardagen. Jag är rädd att jag inte kan eller vågar glädjas fullt ut med det goda jag upplever idag. (Detta är ju bara känslor. Och jobbigt när jag "måste" stänga av de för att överleva vardagen.. Tidigare gjorde mina känslor mig till en energispridare. Då jag kunde och orkade alstra och ge positiv energi. Men nu är jag nollställd kan man säga. "Känslodöd" liksom. Har svårt att njuta av livet och slappna av. Som jag tidigare kunnat. Jag går på högvarv ibland och kraschar med panikångest.. Utåt sett är det ingen som kan se det. Detta trots att jag har massor med nära och kära i min vardag..

För ingen verkar förstå..

Ingen verkar orka lyssna..

Det har tyvärr varit min sanning.. De få människor som dykt upp i min tillvaro och spridit ljus och hopp så jag orkat lite till har försvunnit av diverse anledningar eller blivit upptagna. Och jag är trött på att "bära sorgen" ensam. Men det är ju MIN sorg. Och ingen KAN bära den åt mig..det förstår jag.

Jag vet bara inte hur jag ska gå vidare..

(Är gravid i v 35 just nu så hormonerna kan ju också spela mig ett spratt..) De känslor jag tidigare kunnat hålla i schack har jag inte lika mycket kontroll över nu..

Vad är det som har hänt TS?

Jag bär själv på mycket sorg och pratar gärna om den.

Vi förlorade vår dotter sommaren 2009 och knappt några veckor efter insjuknade min mormor i en allvarlig stroke som några månader tog hennes liv.

Jag var totalt iskall utan att visa några känslor och gråter bara när jag är själv.

Det var och är mitt sätt att hantera min svåra sorg.

Är nu äntligen gravid igen och till hösten får vi vårt första levande barn.

Självklart är jag livrädd men försöker att se framåt och njuta så gott det går.

Vissa saker kan vi inte styra här i livet och ibland tar det lång tid innan man kan känna sig bättre på något vis.

Jag beklagar verkligen din sorg och din dotter! Det är det värsta som kan hända en mamma :(

Jag har inte bokstavligt talat förlorat min dotter i döden. Men hon togs ifrån mig av min dåvarande make och hans mamma redan från dag 3. Nätter skrek jag och grät och kräktes av ångest över att vilja ha mitt barn, min bebis bredvid mig, men hon skulle sova med farmor.

(Jag har jättesvårt att skriva eller prata om det för jag mår så illa av det.. Och det de gjorde mot mig och min bebis var rent ut sagt egoistiskt och barbariskt. Jag mår så illa av att jag tillät det ske. Men det skedde bortom min makt. Jag tillät det inte ske. Alltså det är som att säga att någon "tillåter sig bli mobbad". Jag VILLE inte att de skulle göra så mot mig. Men de gjorde det ändå. Och fortfarande lider jag av deras grymma handlingssätt.

Efter skilsmässan, när hon var 2år höll de henne ifrån mig i perioder. Som längst i 2 månader utan att jag varken fick se eller höra henne. Bara för att straffa mig och få mig att gå tillbaka till maken. Då, då dog hon i mina ögon. Då kändes det som att mitt barn dog.. Jag sörjde henne.. Samtidigt som jag tog kontakt med advokat och hela den biten. Men livet blev aldrig det samma.. På något sätt..

Usch jag märker att jag bara skriver en massa osammanhängande händelser och hoppar i tid och rum :(

Det är jättejobbigt att förklara :(

Han fick ensam vårdnad om henne och stadigvarande boende då. Jag har sedan kämpat och kämpat och till slut lyckats med att få gemensam vårdnad och idag växelvis boende.

Jag är verkligen tacksam och glad över att jag kunnat lyckas och nå dit jag/vi är idag.

Men denna graviditet, (jag väntar en dotter till) gör mig påmind om allt jag gått igenom tidigare. Alla mammakänslor..

Ja det gör han. Det är en fin och bra man.