Välja boende...

Jag skulle vilja veta vad ni tycker i denna fråga och om det finns någon annan som gått igenom samma sak och ev ge mig råd vad jag ska göra.

Jag ska försöka göra en lång historia kort. SÅ gått jag kan dvs.
För snart 11 år sedan visade det sig att jag var gravid. pappan tillbarnet och jag dejtade bara.Han ville inte ha barnet. han skulle hellre dö än att ta hand om ett barn. Men jag bestämde mig för att behålla de. JAg och barnets pappa gjorde slut. Jag kom att träffa en kille som var med mig under graviditeten och förlossningen och blev mitt barns pappa. Han behandlade henne som sitt eget barn. Hans familj avgudade henne och behandlade henne som deras kött och blod. Jag blev gravid igen efter bara 6 månader och när mitt första barn var 14 månader föddes vårat gemensamma barn. När min dotter var nästan två så bestämde jag mig för att kontata hennes riktiga pappa. För jag ville att hon skulle veta om sin riktiga pappa. Han kom sporadiskt och träffade våran dotter.Han var som en lekfarbror som kom när det passade honom När min dotter var fyra så separerade jag och mitt andra barns pappa. Då helt plötsligt fick min dotters biologiska pappa för sig att ta över och bli hennes pappa. han förbjud henne att träffa min sons pappa ( vilket var hennes pappa i hjärtat) Hon skulle börja sova där. Jag gav honom förlag på hur vi skulle sagta men säkert introdesera henne i hans liv. Men det ville han inte lyssna på. IDag är min dotter snart 10 år och har bråkat och protesterat att hon inte vill till sin pappa i 6 år.Vissa gånger har det gått skapligt vissa har det gått åt helvete. Jag har tagit hjälp av familjerätten, socialen, rådstöd och hälsa och nu familjeteamet. Men det har hela tiden lätt till hans fördel då han är så jävla duktig på att prata och prata om kull mig. Så idag bor hon hos honom varannan vecka.
Nu har det gått så långt att hon säger att hon inte vill leva. Hon skulle må så mycket bättre om hon slapp åka dit, hon har hos honom sprungit fram till en kökskniv för att skära sig, hon har skrikigt att hon hatar honom och slagt och allt detta har skolan och skolsköterskan sätt. I måndags när jag lämnade henne hos sin pappa och de står och vinkar hej då höll jag på attbacka på henne med bilen för att hon sprang mot mig för att hon inte skulle vara kvar hos sin pappa. På kvällen skickar hon tre sms där hon ber på sina bara knän att jag ska komma och hämta henne. 
Detta har alltså pågått i 6 år och jag har sagt att detta kommer sluta illa. Men ingen vill lyssna på mig och ta mig på allvar. Bup vill inte ta an oss. Och där vi är nu får vi lite hjälp men hennes pappa skyller allt på mig. Att jag sätter orden i munnen på henne. Att jag sätter käppar i hjulet för honom och hans dotter. 

Vad ska jag göra? När börjar dem lyssna på min dotter? Jag mår så dåligt av att se min dotter så här. Hon ska inte behöva känna så här och få vara en glad och lycklig tjej. Snälla vet inte vad jag ska ta mig till......