MÅSTE man ovanpå all kamp ha ångest över att man inte skickar mensblod till Aten nu också!?

Oj det där lät hemskt jobbigt. Skicka mensblod till Athen? Jag vet många människor som haft problem med att få barn men som fått det tillslut med den hjälp man får i Sverige. Och ett TSH-värde är ju bra att ha koll på säkert men låååångt under 1 måste man inte ha väl? Känner några som haft problem med sköldkörteln och därför haft koll på sina värden (annars har man ju inte koll på såna saker) och de har blivit gravida och fött barn med värden på 2,5 och uppåt 4,5.

Till viss del kan jag känna igen mig i det TS skriver, det kan kännas som att "man måste" kolla upp allt och vara beredd att gå genom eld och vatten annars tolkas det av en del som att man "inte vill tillräckligt mycket".
Men jag tror att alla dessa tips och råd kommer av välmening i de allra flesta fall. Jag kan också känna stress av alla råd men den värsta stressen kommer nog av hela situationen, att ha svårt att bli gravid.

Jag och mannen har fattat beslutet att INTE göra IVF och det brukar ses som att vi inte vill tillräckligt mycket eller att vi inte förtjänar att få bli föräldrar....Jag anser att var och en måste få fatta de beslut som känns bäst utifrån de egna förutsättningarna.
Jag tycker att vi alla förtjänar att få uppleva lyckan att få barn oavsett hur långt (eller kort) vi är beredda att gå och att var och en måste få välja eventuella behandlingar utefter vad som känns bäst utifrån de egna förutsättningarna. En del gör IVF, andra ÄD, en del adopterar osv.

Det finns olika vägar att ta och jag anser att det är otroligt viktigt att stötta varandra även om man själv inte kan tänka sig den behandling/det beslutet som andra tar. Oavsett vad det är för beslut och oavsett orsak.

Ibland kan jag uppleva att "det mest förbjudna" i barnlöshetsvärlden är att ge upp och försöka leva utan barn eller att leva utan barn och kunna se att man kan leva lyckligt utan barn även om man verkligen hade hoppats på att få barn. Jag VET att det finns de som blir provocerade av det jag skrev ovan, och jag menar inte att trampa på någon tå eller såra någon, men som sagt, jag tycker att man kan försöka stötta varandra även om man själv inte kan förstå hur någon kan välja på det sättet/leva så/tänka så/ känna på det sättet.

Skriv på terapisnack istället där är tonen alltid hjärtlig och där tillåts inget mobbande el elakheter i trådarna.

Jag undrar ibland hur sjutton folk ö.h.t blev gravida förr och hur de som gör "allt" fel får barn ändå. Om det nu hängde på allt detta de här propagerar för borde ju nästan ingen få barn-vare sig fertila eller infertila.  Jag är mest benägen tro att det hänger på embryots kvalitet och inneboende livskraft. Det säger min läkare också. Det är bara så trist med dessa påtryckare av allehanda metoder och mediciner att de nästan idiotförklarar en om man inte gör allt som endast går. Det måste vara upp till en själv och upp till läkarna! Och att skuldbelägga en för att man inte gör nåt och i princip sprida skräckpropaganda-det är väldigt fel anser jag. Man mår ju så dåligt ändå,man behöver ingen extra skuld!

Många gånger ha jag mött mer förståelse och fått mer stöd av de fertila som redan har barn och egentligen inget borde veta om hur vi kämpat,men tyvärr är det sant. Det har blitt status med vissa kliniker,vissa metoder och vissa mediciner-det går inte komma ifrån. Men vi som inte följer med trenderna förtjänar faktiskt stöd vi med.

Nu har jag inte varit inne i den karusellen själv, men jag har sett en del här på FL, så jag tror jag vet vad du menar. Kan det kanske vara så att dessa personer är så inne i den världen att de har svårt att se hur någon annan i en liknande situation skulle kunna tänka annorlunda? För dem kanske det mest stressande som finns är att INTE göra precis allt vad man kan för att bli gravid och de kanske då tar det för givet att andra barnlösa upplever samma sak och att det då är ologiskt att agera annorlunda.

Jag har själv stött på folk med liknande beteende, men i en annan "kategori". Jag är gravid efter ett missfall och för mig känns det viktigare att fokusera på hur jag mentalt ska klara av ett missfall till än att till varje pris undvika missfall, precis som någon här ovan sa att man som barnlös kanske börjar fokusera på hur man kan få ett bra liv utan barn. När jag i diskussioner med andra i samma situation har sagt att jag t ex. dricker små mängder kaffe gör vissa allt för att övertala mig till att sluta, för tänk om de små kaffeklunkarna gör att jag får missfall! Det tycker jag kan bli lite jobbigt. Det är ju absolut inte så att jag vill få missfall, men jag tror att det blir lättare att gå vidare om det inte går vägen den här gången heller om jag inte har låtit graviditeten uppta 100% av mina tankar nu. Andra känner kanske att det är lättare att gå vidare om de kan vara 100% säkra på att missfallet inte var deras fel och det respekterar jag.

Jag tror nog att det i båda fallen handlar om att folk fastnar i sina respektive bubblor och inte kan se utanför dem. 

Visst,jag håller med,jättelätt att tro att just det som hjälpt en själv ska hjälpa alla,men så enkelt är det ju inte och då får man inte påstå det heller. Eller snarare påstå att om du inte gör detta förvänta dig inga barn alls! Bättre säga att detta  kan hjälpa vissa, eller just jag var nöjd med den och den kliniken,men för den skull inse att alla är olika,vill och kan olika. Varför ska man lägga sig så oerhört mycket i hur folk gör just med fertilitetsbehandlingar? Tipsa,stötta.ge råd-ja,men inte tjata,skudlbelägga,t.o.m utesluta en ut gruppen om man inte gör som "alla" andra. Blir ju sandlådenivå i ett ämne som är så väldigt jobbigt ändå.