Är det normalt att ha längtat efter ett barn i över två års tid, för att nu ta allt avstånd som går från barn. Nästan så man avskyr tanken på barn. Eller är jag bara rädd då vi ska på utredning? Någon som känner igen sig?
Gått från stark längtan till ingen alls.. eller har man bara gett upp..
Någon?
Det är helt normal varit med om de själv har försökt få barn i tre år nu själv:(.
Det är normalt. Jag började känna de senaste månaderna vi försökte att asch, vi lägger ner allting. Livet är nog bra utan barn och försökte "irritera" mig på allt som hade med barn och graviditet att göra istället. Som nån försvarsmekanism.
Detta var efter utredningen, men vi gjorde utredning rätt tidigt då de trodde jag hade pco för det såg ut som det på äggstockarna. (dock var det aldrig det)
Vi försökte två år själva, utan att något fel hittats, sen gav vi "upp" och gjorde ivf, det tog sig.