Föräldrar som aldrig hjälper till med skjutsning

Alla har faktiskt inte tillgång till körkort och bil. Det finns även de som inte har ekonomin till det heller.

Har man råd att ha 1-2 bilar, kanske ha båt, bo i villa/radhus och att åka på semester, då har man råd att hjälpa till.

Har man inte ekonomiska möjligheter så kan man visa sin uppskattning på annat sätt.

Min mamma skjussade mig första terminen jag hade ridning varje vecka, för att jag har så dåligt lokalsinne, men sen åkte jag själv.

Men alla människor har väl inte råd med allt det där du nämner?

Klart man ska göra det, ett tack så mycket skulle i alla fall vara nog uppskattning för min del. Man måste ha förståelse för sina medmänniskor.

Nu vet jag inte ålder på barnen, aktivitet eller avstånd. Men alla familjer är olika.

Mina föräldrar skjutsade mig jämt, min bästa väns föräldrar ansåg att hon fick ta sig själv om hon ville gå på en aktivitet. Det var fysiskt möjligt att göra det trots ganska tung väska och en lite längre promenad och sedan en bussresa. Men eftersom min pappa ändå körde så åkte hon oftast med oss. Var jag sjuk så gick hon till bussen och tog den.

Våra föräldrar hade helt enkelt olika filosofi. Hennes föräldrar var mycket för att man skulle klara sig själv. De drev dessutom företag så de var närvarande hemma mycket men hade kanske inte tid att åka iväg. Men deras dörrar stod alltid öppna för alla vänner, det var som en fritidsgård hemma hos dem. Andra fick inte ta hem mer än en vän åt gången och knappt det.

Jag är uppväxt med att man inte skjutsades. En del lever genom sina barns aktiviteter, en del anser att när barnen är tillräckligt gamla så kan de ta sig själva dit.

Personligen så ogillar jag att man kör bil vart man än sak, när min tonåring inte ville ta sig hem själv från någon kompis, så mötte jag självklart upp, men förstahandsval var kollektivt eller till fots

Jag tog mig själv till stallet när jag gick i mellanstadiet och även till musiklektionerna.

Mina föräldrar skjutsade inte och jag tror det beror på att de var då upptagna med sitt på helgerna. Det skulle städas, handlas och mina syskon behövde uppmärksamhet.
(Brist på intresse var mig oxå bidragande).
Om man har fler än 2 barn så är det nog svårt att få ihop körningen.

Jag är också uppväxt så. Vi var två syskon, och det reds, simmades, gymnastiserades, spelades bandy och fotboll och olika instrument.
När vi var för små för att ta oss själva så promenerade eller cyklade mamma eller pappa med oss. Var det långt tog vi bussen. I undantagsfall blev der bil.
När vi var stora nog så tog vi oss själva. Ibland, om det var riktigt busväder, så kunde vi få skjuts.
Men det där ständiga bilåkandet kors och tvärs hela tiden är inget jag vill att vår son ska växa upp med heller.

Vi har en granne som har en 16-årig pojke som tränar väldigt mycket, och honom kör de hela tiden, fastän det är cykelavstånd till träningsplatserna...

Vi har ingen bil och ännu så länge åker vi kommunalt med dottern till hennes aktiviteter (nja, några gånger när det har varit långt och tidigt på morgonen har vi lånat en bil från bilpoolen vi är med i, men vi tycker inte att man ska behöva åka bil överallt när man bor så pass centralt som vi gör). När hon blir lite större får hon åka själv.

Om någon annan förälder tycker synd om henne för det och vill skjutsa så får de väl, men det är inget jag förväntar mig. 

Men har man valt att bo på landet utan rimlig kollektivtrafik så får man förstås se till att skjutsa barnen.