När biomamman skapar problem..

Usch, vad ledsen jag blir.

Ännu en middag som blev katastrof för att en av pojkarna blev arga för att pappan påpekade något om bordsskick.

Vi kan kalla dem X och Y. X blev lugnt tillsagd av pappan att sluta springa ifrån bordet varpå Y (!) blev väldigt frustrerad och rusar ifrån bordet med hysteriskt beteende. När Y sätter på tvn i rummet intill så går sambon upp och förklarar att det kommer inte bli någon tv förräns middagen är avslutad oavsett han väljer att delta eller inte. När middagen dukats av och bort går jag in i samma rum som Y varpå han börjar hysteriskt skrika att jag är en jävel, en idiot och att han inte vill bo med mig. Att innan jag bodde där så brydde sig pappa aldrig om uppfostran och att det bara är pga. Mig osv. Osv. Jag försöker lugnt förklara att jag förstår att det kan vara jobbigt och si och så. När han börjar kalla mig diverse fula ord (vart han får dem ifrån är en gåta) så kommer min sambo in och säger att det är helt oacceptabelt att säga sådana saker och skickar in honom på sitt rum.

Vad gör man? Det blir verkligen värre och värre..

Nu är jag kvar själv med barnen för att sambon hade ett ärende.. Han var också på ett fruktansvärt humör mot mig nu.. Jag förstår att det är jobbigt för honom också men anledningen till att HAN nu blev arg var för att han inte tyckte att jag var tillräckligt engagerad när han sa att han var tvungen att åka (jag nickade och sa okej, älskling..).

Ja.. Det var det.. Jättetrevligt! :)

Usch... jag förstår att det är jobbigt. Och det är något som jag kämpat med mycket med min kille. Att HAN sätter gränser så det inte blir taggarna utåt för mig. "det är ditt fel" osv. Barn vill gärna hitta ett svar och får de inget svar så skapar de sig en bild av "vems fel det är". Och du (som är plastmamman) är i mitt centrum! Inte kul alls.

Men blir det några konsekvenser av när barnen beter sig illa? Eller är det bara "tomma ord"? Typ: du får inte sätta på tv:n och sen så sätter ungen på tv:n i alla fall.

Vi har lite samma "problem". Ungarna får göra mer eller mindre som dom vill hemma hos sin mamma medan hos oss så finns det gränser. Men även mycket uppmärksamhet och kärlek! Inte att förglömma. Men dom har börjat köra mer med "hemma hos mamma får vi göra så". Vi har bara ställt frågan: är du hemma hos mamma nu? Nej, svarar dom på det. Vi: nej, precis. alltså gäller hemmets regler här! Sen är det inte mycket mer med det!

Häromdagen sa jag till 7 åringen och han tittade på mig och sa: tack för att du säger till mig! Jag blev chockad, men väldigt glad!!

Känns ändå som att "skicka in på rummet" inte funkar. Han behöver en time out. Få respekt för er! Det gjorde vi på 4 åringen. Han får sina utbrott, men GUD vilken skillnad det är nu mot 1 år sen. Han får inte lika många utbrott och han vet precis vad som händer om han inte lyssnar och börjar skrika och om han nu skulle få för sig att säga fula ord - omg. Skulle han få sitta i skamvrån hela månaden! Haha!

Att barn pratar gott om den frånvarande föräldern är nog ganska vanligt när det är tuffare regler i det ena hemmet. Dessutom är det ju inte ovanligt att barnen har en god fantasi. Jag hade en 7-åring i skolan som hittade på massor av historier om vad hon hade gjort med sin pappa under helgen som hon i princip aldrig hade träffat ens.

Det bästa är nog att hålla med barnet om att man förstår att det saknar mamman, men att man vet att vissa saker inte är sanna. Sedan går det påpeka att vi är olika och att olika regler gäller i olika hem och hålla med dem om att det kan vara jobbigt att förhålla sig. Det går ju också påvisa att vi vuxna inte heller alltid får som vi vill.

I längden kommer det nog lugna ner sig även om ni har en tuff period just nu. Försök bara stå enade eller åtminstone stötta varandra i att genomföra det som sagts.